måndag 22 juni 2020

My conversation with James Miller on the Swedish covid-19 strategy

There has been much talk the last few days about the interview that Swedish Minister for Foreign Affairs Ann Linde did with German broadcaster Deutsche Welle about the Swedish covid-19 strategy. The combination of arrogance and ignorance she displayed made the interview painful to watch.

Last Thursday American economist James Miller and I recorded an episode of his podcast Future Strategist on the same topic. The episode can now be heard on Soundcloud or Poddtoppen or whatever is your favorite pod platform. I tried to give a fair and level-headed account of the Swedish approach to covid-19 and how it differs from those of other countries, but I'll leave it to the listener to judge whether I've mitigated the damage to Sweden's international reputation done by Linde, or if I exasperated the situation even further. Either way, the sound quality was unfortunately not great.

3 kommentarer:

  1. In response to a request for a brief summary of my view of the Swedish covid-19 strategy, here goes:

    The fundamental strategic issue for handling the covid-19 pandemic boils down to a choice between suppression and mitigation. In contrast to most comparable countries, Sweden has opted for mitigation. A suggestion was made by Greg Cochran in an earlier episode of this podcast that the Swedish choice is grounded in evil intentions, but this is almost certainly false. Rather, it is grounded in belief in the conjecture that suppression is impossible, in the sense that the epidemic cannot end until it has burned through a sufficiently large proportion of the population to cause so-called herd immunity. If the conjecture is true, then it makes a lot more sense than otherwise to employ the relatively lax restrictions that Sweden has done so far. It may well be true, but I believe it is more likely to be false, as evidenced by, e.g., the apparently successful suppression in countries like New Zealand and Iceland. Also, the higher the IFR, the larger the human cost of a mitigation strategy, and evidence has accumulated in the last couple of months that the IFR is probably more like 1% rather than the 0.1% optimistically suggested by epidemiologists close to the Swedish Public Health Agency (FHM). All in all, while it is still possible that the Swedish strategy is better than one aimed at suppression, I consider it more likely that it is worse. And it is regrettable that practically no serious public discussion has been had in Sweden over this fundamental strategy choice, which is in all likelihood one of the country's most important political decisions in many years. This unfortunate omission is largely due to FHM's muddled communications practices.

    SvaraRadera
  2. Läs gärna artikeln "Tegnell: Flockimmunitet inte huvudtaktiken" av Jonas Ekblom i Svenska Dagbladet från 2020-03-15.

    SvaraRadera
  3. Vilken strategi som är bäst kan givetvis diskuteras, dels angående tidsaspekten att vi inte vet hur allt slutar, dels vilken strategi som har lyckats bäst hittills. Utöver det detta kan diskuteras vilka beslut som var korrekta givet den kunskap man hade.
    Betraktas för tidigt döda blott som förlust av levnadstid så är Sveriges förluster såtillvida närmast försumbara. Ordet "död" klingar illa men den livstid som svensken i genomsnitt har förlorat på grund av corona-krisen är närmast löjligt liten. Många andra förlust-faktorer kan rabblas upp och de största är troligtvis sådana som drabbar väldigt många människor. Om exempelvis karantänliv berövar 25 % av livskvaliteten för en hel befolkning så blir förlusten av "livstid" ohygglig efter ett par månader, många resor värre än de döda representerar. I Sverige har vi sluppit karantän men inte varit förskonade från negativa effekter som har drabbat alla, eller åtminstone väldigt många. Långvarigt negativa tankar och pessimism ska inte underskattas och övertrumfar åtminstone den förlorade livstiden. Ekvationerna är svårdefinierade.
    Ditt inlägg handlar dock om att svenskarna borde ha fått vara med och diskutera strategin. Detta kan te sig rimligt vid en hastig tanke. I praktiken dyker nya frågor upp. När? När skulle Sveriges strategi omprövas? Det verkar ju som att utfallet hittills mindre har berott på vilka åtgärder vidtagits än hur snabbt man har agerat. Och vilka åtgärder gav effekt av att göras snabbt?
    Ser man till överdödligheten så står fyra av Europas länder ut med över 800 döda per miljon invånare, nämligen Spanien, Italien, Storbritannien och Belgien. Alla har tillämpat lockdown. Belgien har långt fler döda än grannlandet Nederländerna som valde en öppnare strategi och bara är något värre än Sverige sett till andel döda.
    Kan det vara så att de stora strategiska besluten för Sveriges del egentligen togs tidigt i mars? Att vi efter detta mest halkar med och hamnar där vi hamnar?
    För övrigt tycker jag att Folkhälsomyndigheten i huvudsak gör ett bra jobb, men nog är det skräp att vi fortfarande varken vet hur dödlig sjukdomen är eller ens på ett ungefär vet hur många som har varit smittade. Frågor som undersöknings-bias och slumpmässighetens betydelse för undersökningar tycks inte ha haft någon framträdande plats i medicinarnas utbildningar.

    SvaraRadera