Om Sveriges Radios AI-bevakning de senaste dagarna, och civilministerns uppgivenhet

Idag sändes i P1 sista delen av Ekots lördagsintervjus tredelade valspecial om AI, där företrädare för våra åtta risksdagspartier fick tillfälle att ta ställning till sådant som jag och andra forskare lyfte i de två första avsnitten. Programledaren Erika Mårtensson gjorde ett lysande arbete med att ta med sig dessa frågor, och jag gladde mig särskilt åt att ett långt avsnitt i början av programmet var så tydligt präglat av den diskussion om AI-risk och behovet av internationell koordination som jag drev i den första delen 14 dagar tidigare.

Desto sämre ställt var det med svaren från politikerna. Inte ens företrädaren för det Centerparti som hittills i valrörelsen utmärkt sig genom att vara minst dåligt på AI-fronten, Niels Paarup-Petersen, kommer upp i godkänt på min skala, sedan han vantolkat en fråga som explicit handlade om att verka för internationell reglering och eventuell paus av den allra mest avancerade AI-tekniken genom att låtsas som om det gällde ett unilateralt svenskt pausande, vilket han såklart slog ned på, något som Liberalernas Johan Britz genast hakade på. Detta sätt att ducka för en fråga av ödesmättad vikt genom att istället attackera ett halmgubbeförslag som minsta barn kan förstå vore verkningslöst, hade jag faktiskt inte väntat mig av Paarup-Petersen.

Övriga deltagare var inte bättre, men allra sämst var Kristdemokraternas representant, civilminister Erik Slottner. Som svar angående det slags katastrofrisker jag lyft i det tidigare avsnittet svarade han helt sonika att han inte delar riskbedömningen, och att han är övertygad om att om den trots allt stämmer så finns det inget att göra åt saken. Därmed underströk han vilken ynklig figur han är, utan intresse för att uppvisa verkligt ledarskap i tider av ofantliga utmaningar - en bild han satte redan två dagar tidigare i Studio Ett. Där fick jag tillfälle att betygsätta de svar han respektive Centerpartiets Svante Linusson i samma inslag just givit i AI-riskfrågor, och efter att ha riktat ett visst erkännande till Svante så yttrade jag följande:

Däremot blir jag lite beklämd över den uppgivenhet som Erik Slottner uppvisar när han inte tycker att han kan gå i bräschen för AI-debatten utan bara följa media och väljare, och han kan inte ens prata på ett meningsfullt sätt med sina kollegor i USA och andra länder, så jag hoppas att vår nästa minister på hans post kommer att vara lite mer framåt.

Tydligt påverkad av denna smocka gjorde Slottner i Ekots lördagsintervju ett försök att slå tillbaka genom att tala om "naiviteten" i föreställningen att USA skulle bry sig om vad en svensk minister har att säga om AI-risk, som om min tanke vore att Sverige skulle agera ensamt här, snarare än skuldra mot skuldra med andra länder i en anda av internationellt ansvarstagande.

Men jag är inte den som är den, utan vill faktiskt hjälpa Slottner att profilera sig ännu tydligare i valrörelsen. Jag erbjuder honom följande valaffisch, som slagkraftigt summerar kontentan av hans radioframträdanden de senaste dagarna.