I den bloggpost rubricerad Pinker till frontalangrepp mot bioetiken som jag skrev i förrgår nämnde jag, lite i förbigående, mänsklighetens eventuella undergång, och av kontexten framgick att jag betraktar ett sådant scenario som dåligt och icke önskvärt. Detta triggade en bekant till mig, nationalekonomen Niclas Berggren, att höra av sig och fråga huruvida jag verkligen anser det självklart att mänsklighetens undergång vore något att beklaga.1 Han uppmärksammade mig i sammanhanget på en bloggpost han skrev för några år sedan, där han förklarade sin egen ståndpunkt:
- Jag anser inte [att mänsklighetes undergång vore att beklaga], eftersom existens endast kan ha ett värde för medvetna varelser. Om sådana varelser inte längre finns, kan icke-existens [...] inte vara något negativt.
Däremot vill jag rikta en utmaning till Niclas (och till övriga läsekretsen) rörande hans resonemang om existensens värde. Går det att köpa hans resonemang utan att i konsekvensens namn acceptera även följande tankegång, som lades fram av Derek Parfit i Kapitel 16 i den fantastiska boken Reasons and Persons från 1984?
Antag för enkelhets skull att vi har att välja mellan två framtider F1 och F2 för våra efterkommande om hundra år. I F1 är deras liv, till följd av hur vi has misshushållit med jordens resurser och misshandlat miljön, visserligen är värda att leva men inte så mycket mer än så. I F2 däremot, i vilken vi skött vår planet mycket bättre, lever våra efterkommande avsevärt bättre liv. Antag att vi väljer F1. Gör vi då orätt mot någon? För att svara på det bör vi beakta att våra efterkommande i F1 kommer att vara andra människor än våra efterkommande i F2, ty de två scenarierna svarar mot olika händelseutvecklingar, vilka i hög grad leder till att andra par av människor kommer att slå sig samman och blanda sina gener, och även i fall då samma parbildningar uppstår kommer de att tajma sina samlag (eller IVF-fertiliseringar) annorlunda vilket medför att andra spermier och andra ägg kommer att förenas och bli till nya människor. Vilka är det då vi gör orätt mot om vi satsar på en politik som leder till F1 istället för F2? Well, våra efterkommande i F1 drabbas ju inte, ty visserligen är inte deras liv helt fantastiska, men de är bättre än inget, och om vi istället hade fört händelseutvecklingen mot F2 så hade de inte funnits alls, vilket hade varit sämre. Inte heller folket i F2 drabbas av vårt agerande, ty de kommer ju inte att existera, varför de givetvis inte kommer att vara medvetna, och som Niclas framhåller kan ju "existens endast [...] ha ett värde för medvetna varelser". Det verkar alltså inte gå att hitta några som drabbas av hur vi slösar med naturtillgångar och förstör miljön, och därmed är det svårt att se hur det skulle kunna ligga något moraliskt fel i dessa handlingar.
Parfit, i Reasons and Persons, finner denna slutsats oacceptabel (något jag är böjd att hålla med om), men går bet på att finna något fel i resonemanget. Han uppmanar på s 451 i boken till sökandet efter någon princip som skall skjuta resonemanget i sank: "Since I have failed to find the principle to which we should appeal, I cannot explain the objection to our choice of such policies. I believe that, though I have so far failed, I or others could find the principle we need." Och så gör han ett halvironiskt tillägg som jag är så road av att jag citerat det en gång tidigare här på bloggen (i samband med att Parfit förra året tilldelades Schockpriset): "Meanwhile, we should conceal this problem from those who will decide whether we increase our use of nuclear energy."
Nå, vad säger Niclas, och vad säger resten av läsekretsen - finns det något vettigt sätt att undvika Derek Parfits oönskade slutsats?
Fotnot
1) En underförstådd premiss (vilken jag här för resonemangets skull accepterar) i Niclas tankegång är att undergången inträffar plötsligt och oförutsett, så att inte själva undergångsprocessen medför något lidande.
En tentativ tanke: Är verkligen "existens" en egenskap som andra, vilken kan värdesättas ("kan ha ett värde"). Existens är en oskiljbar del av "medvetna varelser". Om så inte är fallet, så tror jag Niclas sats faller.
SvaraRaderaParfits motbjudande slutsats kvarstår dock att lösa, men måste hanteras utan begreppet "existens".
John Rawls resonemang kanske är i intressant då det inte har sin utgångspunkt i konkreta individers erfarenheter.
SvaraRaderaOlle: Jag vet faktiskt inte om det finns något sätt att undvika "den oönskade slutsatsen" – resonemanget ter sig korrekt. (Skulle man möjligen kunna invända att en del människor blir desamma och att deras välfärd sänks av att inte bekämpa miljörpbroblemen?)
SvaraRaderaHm, jag känner ofta viss beundran då en tänkare väljer att "bite the bullet", men i det här fallet tycker jag att kulan smakar väl illa. Jag är mer böjd att, i linje med vad både Anders 14:41 ovan och Håkan 23:44 nedan föreslår, släppa fixeringen vid specifika individers väl och ve, och tillåta interpersonella utilitetsjämförelser.
RaderaJag har en känsla av att ekonomer oftare än andra är ovilliga att acceptera att sådant steg, och att detta förhållande bidragit till att paretooptimalitet kommit att spela en så framträdande roll i nationalekonomin trots att paretooptimala lösningar ofta är så groteskt dåliga...
Ett faktum: ingen stor åtgärd på samhällsnivå har någonsin i något land eller vid någon tidpunkt varit paretooptimal.
RaderaDet finns för varje tänkbar stor samhällsåtgärd (höja en skatt, sänka en skatt, bygga en motorväg, bygga ett bostadsområde, anlägga ett kraftverk, införa en lag, avskaffa en lag, ...) minst en individ som får det sämre och därmed klarar åtgärden inte ett paretotest.
Utilitaristen har väl inget problem med resonemanget? Det moraliskt riktiga blir kopplat enbart till resultat (F2 därmed moraliskt rätt) och inte till den enskilde individen.
SvaraRadera/Håkan
Sant. Jag har gått det senaste dygnet och mer eller mindre konstant grunnat på problemet, och börjar luta alltmer åt att Parfits resonemang och dess oönskade slutsats bör förstås som en reductio ad absurdum av individcentrerade förhållningssätt till förmån för ett utilitaristiskt synsätt.
RaderaOlle, för det första gjorde du ju själv interpersonella jämförelser redan i din formulering av problemet: personerna i F2 hade det ju mycket bättre än de i F1. Och för det andra säger inte utilitarismen något här innan vi vet hur många det finns i F1 respektive F2. Är de tillräckligt många fler i F1, så kan utilitarismen säga att F1 är bättre: the repugnant conclusion.
Radera--Lars Bergström
En bättre framtid för mänskligheten, oavsett vilka av den som existerar i den, måste alltid vara att föredra i ett humanistiskt perspektiv.
SvaraRaderaKan möjligen vara lättare att svara på frågan om man tänker på att den nutida verkligheten bara är en av många framtider som var möjliga för hundra år sen. Kan vi anse att någon historisk person har gjort fel? Vilket iofs inte är exakt samma som att de skulle ha gjort fel mot just mig. Fast jag kanske kan tycka att det var fel ändå, även om inte just jag har drabbats på något sätt, och t o m om det finns en risk för att just jag inte skulle ha funnits om inte det där hemska hade hänt. Förutom egenintresset finns det ju också det här med empati!
SvaraRadera(Vad då för hemskt? Kan ju alltid ge ytterligare en poäng till Godwin. Fast då tar väl någon åt sig och känner sig brunkletad på.)
Om avdankade korpraler hade haft företräde till konstnärliga utbildningar, hade världen antagligen varit annorlunda nu. Men i så fall hade världen då istället befolkats av syskon och halvsyskon till de flesta av oss som nu lever och deras ättlingar. Vi hade själva aldrig fått skåda dagens ljus, men även sluppit undan tillvarons alla mörka sidor.
RaderaSpelar övergången till en mindre önskvärd framtid någon roll för dem som upplever den? Förmodligen skulle den ses som negativ, oavsett om förändringen sker momentant eller över lång tid.
SvaraRadera