Tillåt mig en stilla undran. Det har de senaste veckorna rapporterats en hel del om missförhållanden i privatdriven äldreomsorg. Indignationen är stor, men jag förstår faktiskt inte problemet. Vi har ju faktiskt valfrihet i den svenska välfärden! Om man av någon anledning inte tycker om att ligga i nedkissade blöjor hela natten är det väl bara att byta till ett annat äldreboende? (Eller, möjligen mer realistiskt, se till att ha anhöriga som kan arrangera ett sådant byte.) Att marknadskrafterna ordnar allt till det bästa är ju, som Hans Bergström påpekat, så till den grad självklart att det är rena rama förolämpningen att ifrågasätta saken.
Som DN-prenumerant drabbas man ibland av motbjudande läsning vid frukostbordet. Som t.ex. idag. När Caremas VD Carl Gyllfors uttalar sig på DN Debatt kunde man hoppas att skulle säga något i stil med "Jag har betett mig ondskefullt, och ber om förlåtelse trots att jag inser att det jag gjort är oförlåtligt. Härmed avgår jag med omedelbar verkan, och svär att leva på existensminimum resten av mitt liv samtidigt som jag, så länge jag har skymten av arbetskapacitet kvar, ägnar all kraft åt att delta i Rädda Barnens hjälpverksamhet."
SvaraRaderaMen icke. Istället en simpel avledningsmanöver.
Fy fan. Förlåt min vulgaritet, men om jag någon gång träffar karl'n (vilket Gud i och för sig förbjude) så skall jag stoppa två fingrar i halsen och kräkas ned hans svindyra kavaj.