Presidentkandidaterna och klimatfrågan

Att USA skall ta ledningen i omställningen till fossilfria energisystem är rimligt att efterfråga, som t.ex. Papua Nya Guineas delegat Kevin Conrad gjorde i ett berömt uttalande vid klimatmötet i Bali 2007. Men det ser mörkt ut. Barack Obama har inte förmått göra mycket. Största bromsklossen finns i kongressen, och det är framför allt företrädare för det republikanska partiet (men inte bara de) som starkast motsätter sig en konstruktiv energi- och klimatpolitik. Republikanernas track record vad gäller synen på klimat- och annan vetenskap är förfärligt. Det skulle otvivelaktigt innebära ett nytt hårt slag mot förhoppningarna om ett amerikanskt ledarskap i klimatfrågan, om någon av de republikanska presidentkandidaterna skulle besegra Obama i presidentvalet 2012. Dock finns grader även i helvetet, och mellan de ledande republikanska kandidaterna kan tydliga nyansskillnader urskiljas i deras syn på (eller, snarast, ointresse för) klimatfrågan.

• Rick Perry, guvernör i Texas (en merit med skräckinjagande associationer), anser att reglering av växthusgasutsläpp skulle ha katastrofala följder för ekonomin, och att det förresten inte finns några vetenskapliga bevis för mänsklig klimatpåverkan.
  


• Michele Bachmann (som länge haft kampen mot energieffektiviseringsåtgärder - "the brave new world of energy conservation" - som en hjärtefråga) är om möjligt ännu tydligare: global uppvärmning är "voodoo, nonsense, hokum, a hoax".
  


• Sarah Palin har svajat lite hit och dit i frågan om mänsklig aktivitet kan ligga bakom global uppvärmning. I augusti 2008 hette det "I'm not one though who would attribute it to being man-made", men kort därefter mjukade hon upp det ställningstagande kraftigt - "I believe that man's activities certainly can be contributing to the issue of global warming, climate change" - och menar att åtgärder kanske ändå borde vidtas. Bara inte cap-and-trade. Hellre borra efter naturgas.
  


• Jon Huntsman arbetade för några år sedan, i sin roll som guvernör i Utah, för utsläppsbegränsningar, men har nu ändrat sig och menar att ekonomin måste bli bättre innan vi åter har råd att bry oss om klimatfrågan.
  


• Mitt Romney anser att antropogen global uppvärmning är en realitet och att växthusgasutsläpp är ett problem, men tvekar om vad som konkret borde göras, och varnar i synnerhet för unilaterala amerikanska åtgärder.
  

Om frihet

Liberalismens grundidé - som jag varmt ansluter mig till - är att värna individens frihet. Tyvärr är implementeringen av idén inte okomplicerad. Då vi försöker utforma samhället med individens frihet som ledstjärna inser vi snabbt att det inte går att göra fullständigt konsekvent, ty det blir lätt så att den enes frihet kommer i konflikt med den andres. Min frihet att klippa gräsmattan hur och när jag vill inkräktar på din frihet att slippa bli störd på vilodagen. Din frihet att köra din bil hur fort du vill på landsvägen inkräktar på min frihet att kunna använda samma landsväg utan att riskera bli nedmejad av en fartdåre. Etc, etc.

Liberalism kräver alltså i praktiken ett kompromissande mellan olika friheter. Frihet är otroligt viktigt, men vi behöver också ta oss en funderare på vilka friheter vi i första hand bör värna, och vilka som är mindre viktiga. Därför har jag lite svårt att förstå och känna sympati med de liberala debattörer som väljer ut någon rent ut sagt löjligt oviktig frihet, och satsar tid och energi på att tala sig varma för denna (ofta utan att reflektera närmare över vilka andra friheter den eventuellt kan komma i konflikt med). Jag tänker på försvaret av, exempelvis,

• friheten att få framföra stora motorbåtar när man är lite på örat,
  
• friheten att få inhandla berusningsmedel i den lokala matbutiken, och
  
• friheten att få lämna ölburkar och engångsgrillar efter sig i parken eller i naturen.

Marcus Birro till storms mot oss matematiker

Marcus Birros senaste Expressen-krönika, i onsdags, är ett rasande generalangrepp mot matematiken och mot oss matematiker. Han börjar med en självbiografisk notering om varifrån hans agg kommer:

Jag har varit på kant med [...] matematikerna ända sedan den dagen på högstadiet när vår lärare i matematik funnit ett nytt, djävulskt påfund för oss harhjärtade drömmare.
Matematik med bokstäver...
Jag fattade ingenting. Ord var heliga, siffror obegripliga, så jag räckte upp handen:
- Ja? undrade matteläraren.
- Det är en bokstav i mitt mattetal.
- Du ska göra om den bokstaven.
- Till vad?
- Till en siffra...

Liknande vittnessmål är vanligt förekommande (och pekar på ett skolans misslyckande som vi som arbetar med matematikutbildningsfrågor behöver ta på allvar), men det formidabla hat mot matematiken som Birro i sin krönika ger utryck för är ovanligare. Hans anklagelsepunkter är många, men jag fastnar för den här:

Matematikerna låter sig aldrig svepas med av känslor. De har satt klorna i nästan varenda kultursida i hela landet. Allting ska sönderdelas, silas genom genusfilter, förödmjukas, förminskas, reduceras. Som om konsten och kulturen OCKSÅ var matematik.

Det har fått till följd att de flesta inte längre läser kultursidorna fast kulturen borde vara det som ligger närmast varje medmänniskas innersta hemlighet. I stället har kulturen blivit en inbördes klubb med kollegiala blinkningar, kotterier och en, låt oss tala i klarspråk, en sorts upphöjd skitnödighet som har väldigt lite med kultur att göra.

Att vi matematiker skulle dominera de svenska kultursidorna låter som en lätt överdrift. Det är visserligen sant att Anders Björner hade en intressant artikel om matematikens tillämpningar i Dagens Nyheter för ett par år sedan, men det är långt ifrån varje år som någon matematiker får plats på DN:s kultursidor. Mer nyligen recenserade Helena Granström Lars Gustafssons senaste bok Mot noll i Svenska Dagbladet (vilket fick ett festligt efterspel), och i samma tidning skrev jag för nårga år sedan tre understreckare. Ola Hössjer fick förra året utrymme i Dagen för en mindre lyckad betraktelse över vetenskap och gudstro. Tanja Bergkvist bidrar (liksom jag själv) regelbundet till den högerinriktade kulturtidskriften Axess. Med detta har jag nog i stort sett tömt ut matematikerkårens närvaro på de svenska kultursidorna - jag kan ha glömt någon, men det ändrar knappast på det faktum att vi tillsammans tar långt mindre utrymme på kultursidorna än vad Marcus Birro alldeles ensam mäktar med.

I Birros bisarra världsbild är det för övrigt inte bara kultursidorna som vi matematiker tagit över, utan... hela världen!

Världen styrs av matematiker. Det är viktiga män och kvinnor med staplar, siffror och diagram. De lyckas på något sätt förminska allt mänskligt så att det ryms i en uträkning. Ingenting är mystiskt eller oförklarligt. Allting går att omvandla till fysisk och riktig verklighet.

Nå, kanske Birro avser ladda ordet "matematiker" med en mer generell (och måhända metaforisk) betydelse än vanligt? Det skulle t.ex. kunna vara så att han med "matematiker" avser alla oss som emellanåt försöker oss på att resonera logiskt och rationellt. Eller avser han det bara som ett skällsord i största allmänhet? Den ende "matematiker" han nämner vid namn är hur som helst Christer Sturmark. Christer är en god vän till mig, och mycket kan sägas om honom, men han är rakt inte någon matematiker i ordets vanliga mening. Och möjligen är inte "matematiker" det enda ord som Birro använder i någon alldeles egen betydelse: för att begripa en mening som...

När världen en dag slås ur bruk och dömer sig själv till underhållning kommer matematikerna vara attesternas överstepräster.

...känner jag att jag skulle behöva ett lexikon som förser mig med översättningar från Birro-språk till konventionell svenska. Det troligaste är emellertid att några sådana översättningar inte går att skaka fram, helt enkelt därför att orden, när Birro använder dem, inte betyder något alls. För detta talar att om man slumpmässigt samplar och sammanfogar stycken ur Birros Expressen-krönikor så blir resultatet varken mer eller mindre begripligt än det ursprungliga materialet. Förlåt min primitiva den som sa't han va't-retorik, men när Birro talar om "upphöjd skitnödighet" och "den ansträngda och tillkämpade krångligheten på kultursidorna" så tycker jag att uttrycken passar allra bäst för att beskriva hans egna texter. Trots att jag är ganska härdad av allt trams som trycks i våra tidningar blir jag faktiskt förbluffad över att det finns tidningsredaktörer som tar på sig att publicera Birros rappakalja.

Andra bloggare som reagerat på Birros krönika är Patrik Lindenfors och signaturen charmkvark.

Anders Martinsson om klimatvetenskap och klimatdebatt

Kollektivbloggen Uppsalainitiativet, som jag är med och driver, har två huvudsyften: dels att så lättillgängligt som möjligt presentera klimatvetenskapen och vad denna har att säga om klimatförändringar, dels att bemöta de felaktigheter i ämnet som sprids av klimatförnekare och andra. Bloggen har funnits sedan hösten 2008¹, och är nu uppe i över 400 blogginlägg och tusentals kommentarer.

För den som är nyfiken på vad vi sysslar med, eller för den som inte är insatt i debatten om klimatvetenskapen men som vill skaffa sig grundläggande kunskaper om vad det handlar om, kan denna stora informationsmassa ge ett oöverstigligt intryck. Vad göra?

Från och med idag finns lyckligtvis två intervjuer tillgängliga på YouTube som ger den oinsatte möjlighet att på mindre än en timme få veta det viktigaste och mest grundläggande. Intervjuare är (i båda fallen) Joacim Jonsson, styrelseledamot i föreningen Vetenskap och Folkbindning, och den intervjuade är (åter i båda fallen) Anders Martinsson, initiativtagare till och sammanhållande kraft i Uppsalainitiativet.²

Den första av intervjuerna handlar om det klimatvetenskapliga kunskapsläget, och varför den tillgängliga evidensen tyder så starkt på en pågående och av människan orsakad global uppvärmning:

Den andra intervjun handlar om klimatdebatten och om klimatförnekarnas³ metoder.⁴

Båda intervjuerna rekommenderas varmt!

Fotnoter

1) Själv anslöt jag mig till arbetet med Uppsalainitiativet våren 2009.

2) Till vardags arbetar Anders Martinsson som gymnasielärare i fysik.

3) I intervjun kallas klimatförnekarna istället "klimatskeptiker" - den term dessa själva föredrar och som börjat sätta sig i svenska språket. Det senare är beklagligt eftersom termen "klimatskeptiker" är vilseledande, av skäl som diskuteras i början av intervjun.

4) Den film som Anders nämner 19:15 in i intervjun finns här.

Liten övningsuppgift i informationssökning

Om du vill veta vad fortsatt ohämmade koldioxidutsläpp på sikt kan väntas leda till, vem eller vilka bör du då i första hand vända dig till?

(1) forskarsamhället
(X) prästen
(2) väderspåmannen

Om medvetandet - två läsvärda noveller

En av vetenskapens allra största gåtor är den om hur ett materiellt universum kan ge upphov till ett fenomen som medvetandet. Avancerad neurovetenskap till trots är vi påtagligt handfallna inför problemet. Situationen är mycket värre än bara att vi inte vet svaret - ingen har ens åstadkommit något tillfredsställande förslag på hur ett svar skulle kunna se ut. Detta gör medvetandets natur och förhållande till den fysiska världen till ett högaktuellt ämne för filosofer. Jag är själv mycket road av medvetandefilosofi, och syftet med denna bloggpost är att tipsa om två noveller som kan fungera som ingångar i ämnet:

• Where am I? av Daniel Dennett
  
  
• Zombies: The Movie av Eliezer Yudkowsky
  

Var någonstans finns ditt "jag" eller ditt medvetande? De flesta skulle nog som svar på den frågan indikera en position någonstans bakom pannbenet. Detta har troligtvis mycket lite med att hjärnan sitter där (annat än via den kulturellt förvärvade, men för all del troligtvis korrekta, uppfattningen att det är hjärnan som i någon mening härbärgerar medvetandet), och desto mer med att positionen bildar något slags tyngdpunkt för våra viktigaste sinnesorgan. Denna samlokalisering av medvetandet med våra ögon och öron är dock kanske inte någon fysikalisk nödvändighet, en idé som Daniel Dennett, vår tids kanske mest lästa medvetandefilosof, väljer att lyfta fram i sin skönlitterära historia Where am I?^1,2, som samtidigt problematiserar begreppet personlig identitet på ett sätt som för tankarna till Derek Parfits serie tankeexperiment kring teleportation i Reasons and Persons från 1984.

Ett problem med fysikaliska/biomolekylära/neurologiska förklaringar till medvetandet är att oavsett hur detaljerat vi beskriver de fysikaliska och neurologiska processerna, så tycks det alltid vara möjligt att svara - so what? Alla dessa nervkoppingar och synapser gör vad de gör, men varför i hela fridens namn skulle de ge upphov till medvetna upplevelser? Denna tankegång leder snabbt till begreppet filosofiska zombier. Filosofins zombier är något helt annat än populärkulturens, och definieras som varelser som är på pricken lika dig eller mig, ned till minsta nervcell, minsta molekyl och minsta elementarpartikel, men saknar medvetande. En zombie ser ut som oss, går som oss, talar som oss, och de vecklar till och med in sig i exakt samma medvetandefilosofiska resonemang som oss - det är bara det att "där inne" råder totalt mörker, eller snarare, där finns ingenting.

Varför är vi inte zombier? Så kan man formulera vad medvetandefilosofen David Chalmers kallar the Hard Problem, rörande existensen av medvetande i ett materiellt universum.³ Chalmers talar gärna om zombier, och Dennett talar gärna om för honom att han borde sluta med det. Det är lätt att omfatta tanken att zombier är möjliga - måhända inte fysiskt möjliga så som vårt universum råkar vara funtat (där vissa slags fysikaliska processer verkar ge upphov till medvetande), men logiskt möjliga i ett annat, på ytan snarlikt, universum. Attraktionskraften i denna tanke, vilken Chalmers försvarar bl.a. i sin bok The Conscious Mind, kallar Dennett the zombic hunch - vår benägenhet att tro på zombier. De flesta som funderar över medvetandet känner lockelsen i the zombic hunch, men Dennett hävdar att om man skärskådar begreppet zombie tillräckligt noggrant ser man till slut dess inkoherens. Mycket av vad Dennett skriver - i böcker som Consciousness Explained och Sweet Dreams - handlar om att tålmodigt försöka föra läsaren dithän. Min egen zombic hunch är ganska stark. Tillfällig lindring får jag enbart när jag läser Dennetts medryckande prosa - samt, när jag läser Eliezer Yudkowskys⁴ Zombies: The Movie, som med en rejäl dos humor påvisar zombiebegreppets ömma punkt.

Fotnoter

1) Where am I? ingår i antologin The Mind's I från 1981, redigerad av Dennett tillsammans med Douglas Hofstadter, som jag läste och tog djupt intryck av någon gång kring 1990. Den boken, liksom samtliga övriga i den här bloggposten omnämnda böcker, rekommenderas varmt.

2) Den som, likt mig, fastnar för Where am I? kommer troligtvis också att upskatta science fiction-författaren Greg Egans novell Learning to be me som tar upp samma ämne. Den tycks inte finnas gratis nedladdningsbar, men slå gärna till och införskaffa Egans novellsamling Axiomatic där Learning to be me ingår.

3) Zombier, the hard problem och relaterade saker har jag berört tidigare, i Axess 4/2007.

4) Om den unge Yudkowsky (född 1979) har jag ibland (dock ej föranlett av Zombies: The Movie) tänkt att kanske är han vår tids viktigaste filosof. Jag siktar på att återkomma till honom i en eller flera kommande bloggposter.

Tännsjö om risken att underblåsa extremism

Torbjörn Tännsjö skriver, i en läsvärd och ödmjukt resonerande artikel på DN Debatt häromdagen, om en fråga som fått förnyad aktualitet efter terrordåden i Oslo och på Utöya. Bör vi i samhällsdebatten visa återhållsamhet i kritiken mot exempelvis islamska sedvänjor, inför risken att sådan kritik kan underblåsa extremism och i förlängningen i värsta fall resultera i terrordåd? Tännsjö finner här ett svårlöst dilemma, och avslutar sin artikel på följande vis.

Företeelser som islamofobi är, det vet vi nu, en realitet och det är inte helt långsökt att tänka att också saklig kritik av islam, liksom satir riktad mot den, kan underblåsa sådana stämningar.

Det är lätt att tänka fel och överdrivet principfast här. Jag tar bara ansvar för mina resonemang, min konst, kan man frestas säga. Om någon missuppfattar min kritik eller min satir som stöd för våldsam aktion mot muslimer, så är det inte min sak. Jag har bara velat blottlägga islams irrationella, smaklösa och vidskepliga karaktär, egenskaper islam delar med kristendom och judendom. Men minns att även om terroristen är fullt ut ansvarig för sina dåd, så kan jag också ha ett medansvar. Jag är rimligen ansvarig, inte bara för vad jag tänker och säger, utan också för hur det kan tänkas uppfattas och utnyttjas av andra.

Detta är ett paradoxalt och obehagligt ansvar att bära. Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.

Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta.

Det är bra att Torbjörn Tännsjö tar upp denna svåra diskussion, och det är bra att min gode vän Patrik Lindenfors (Sveriges idag kanske vassaste religionskritiker) fortsätter diskussionen i ett självkritiskt blogginlägg. Även jag kan ha anledning att idka självrannsakan, och har provocerats av Tännsjös och Lindenfors texter att fundera på frågan. Jag förstår problematiken, tycker inte alls att den är lätt, men tenderar att landa i en mer principfast ståndpunkt jämfört med Tännsjö och Lindenfors.

Jag menar att det öppna samhället och det öppna samtalet hör till de viktigaste saker vi har att försvara, inte bara som medel för att uppnå andra värden, utan som höga värden i sig själva. Jag tror därför att vi bör vara, om uttrycket tillåts, mycket försiktiga med att iaktta det slags försiktighet som Tännsjö och Lindenfors diskuterar.

Centralt för det öppna samhället är att om jag har kritiska uppfattningar om något samhällsfenomen - det må vara monarkin, det uppluckrade strandskyddet, fotbollslandslagets 4-4-2-spel, Israels utrikespolitik, halalslaktens rituella djurplågeri, könsstympning eller hederskultur - så känner jag mig fri att uttrycka dessa utan att oroa mig över om jag eller någon annan skall drabbas av våld till följd av mina yttranden. Till de viktigaste diskussioner som finns hör att kritisera, och även göra narr av, envåldshärskare och diktatorer som Khaddafi och Kim Jong Il; hit kan också räknas profeten Muhammed som, trots att han varit död i över ett årtusende, fortfarande håller miljoner människors sinnen i ett järngrepp. Många är de exempel på hur människor i mindre lyckligt lottade samhällen än vårt visat stort personligt mod i att våga kritisera sina härskare - jag tänker här på de folkliga resningarna i de östeuropeiska diktaturerna 1989, och på 2011 års motsvarigheter i arabvärlden.

I detta perspektiv, nog vore det ändå ynkligt om vi i den fria världen, vi som löper så oerhört mycket mindre risker att slås ned med våld (terrorism är trots allt ett marginellt fenomen hos oss), inte vågade stå för våra uppfattningar, utan räddhågset höll tillbaka med tanke på hur extremister i olika läger skulle kunna tänkas reagera.