Två texter om tiggeri

Jag har den senaste veckan konfronterats med två texter om det nya EU-migrationsanknutna tiggeriet. Båda kommer från höger, men de är i övrigt nästan så olika som två texter kan bli:

• Mattias Svensson, När tiggarna kom till Sverige, tidskriften Neo 3/2015.
• Patrik Engellau, Min uppfattning om tiggeri, bloggen Det goda samhället¹, 17 juni 2015.

Kanske är det orättvist att jämföra de båda texterna (tidskriftsredaktören Svenssons artikel bygger på omfattande och ambitiös research, medan författaren och entreprenören Engellau nöjt sig med att blicka in i sitt inre, och uppger att bloggposten är resultatet av "några månaders funderingar") men jag gör det ändå. De tillfredsställer helt olika sidor av min personlighet. Inför Svenssons text är det min förkärlek för rationellt och intellektuellt grundat samhällsengagemang som tillfredsställs då jag gläds åt att han ödmjukt, mångsidigt och med respekt för sakförhållanden och evidens tar sig an en svår och komplex samhällsfråga utan att väja för svårigheten och komplexiteten, och utan att låtsas hitta några enkla svar där sådana knappast står att finna.

Engellau, däremot, har enkla svar: han deklarerar frankt att "frågan är lätt". När han kommer igång med sina metaforer är det en mörkare sida hos mig som tillfredsställs - min skadeglada och lite malliga förtjusning i att få känna mig moraliskt och intellektuellt överlägsen korkade skribenter. Så här skriver han:

Mänsklig samvaro består i stort sett i att människor förenar sig i förverkligandet av gemensamma projekt. Man jobbar och drar åt samma håll. Tänk dig ett fotbollslag med elva personer som bestämt sig för att slå motståndaren. Plötsligt lämnar två spelare planen, tar fram var sin pappmugg och övergår till att tigga pengar av publiken varpå laget förlorar. Att överge de gemensamma ansträngningarna för att se om sitt eget hus är osolidariskt.

Eller anta att turistbussen kört i diket och att alla passagerarna måste lägga axeln till för att baxa upp fordonet på vägen. Då ställer sig några av turisterna på vägen, stoppar den passerande trafiken och sticker in pappmuggar genom rutorna.

Löjliga exempel? Jag tycker inte det. Det goda samhället är ett gemensamt projekt.

Jag vet såklart inte om den totala brist på empati med tiggarna, och på förståelse för deras utsatta situation, som Engellau med dessa passager ger uttryck för, skulle mjukas upp av om han tog del av Svenssons reportage. När Engellau dömer ut tiggarna som samhälleliga "fripassagerare" vilka "drar sig ur det gemensamma ansvaret och föredrar att leva på sin nästas ansträngningar" undrar jag hur han skulle ställa sig till de tiggare som enligt Svensson säger sig ha "tre val: tigga, begå brott eller prostitution. Då väljer vi att tigga". Menar Engellau att de har fel, och att andra försörjningsmetoder (riktiga jobb?) faktiskt finns för dem om blott de tar sig i kragen lite grand? Eller tycker han att de bör satsa på brott eller prostitution? Kanske är det just brottslighet han skulle förorda, då han ju i en intervju med Dan Josefsson 2001 inte uppvisar minsta tendens att tycka att den egna egoistiska och hänsynslösa kriminaliteten är något fel - något som jag för övrigt finner rimma ganska illa med hans fagra ord ovan om "det gemensamma ansvaret" och hur "att överge de gemensamma ansträngningarna för att se om sitt eget hus är osolidariskt".

Äh, skit i Engellau, det enda jag lär mig av hans text är vilken självgod och äcklig typ han verkar vara. Läs Mattias Svenssons lärorika reportage istället!

Fotnot

1) Är Det goda samhället en utpräglad dårblogg? Well, jag tycker kanske inte att Engellaus bloggpost, i kombination med Gösta Walins En välsignelse för mänskligheten som jag uppmärksammade häromdagen, räcker för en sådan slutsats. Däremot menar jag att de båda bloggposterna räcker för att det skall finnas fog för misstanke om att så är fallet. Med tanke på hur många välkända skribenter bloggen har kan saken möjligen vara värd att undersöka närmare.