Sagan om den stora datamaskinen 50 år

I år är det 50 år sedan den svenske fysikern (och sedemera Noblepristagaren) Hannes Alfvén lät publicera sin kortroman (eller långnovell) Sagan om den stora datamaskinen - en vision. Han gjorde det under pseudonymen Olof Johannesson, men författarens verkliga identitet blev snart känd, och när boken återpublicerades 1987 var det under hans riktiga namn. Boken verkar idag inte gå att få tag i via de vanliga nätbokhandlarna, men väl via antikvariat eller bibliotek, liksom i digital fulltext, utan betalvägg eller andra irriterande hinder.

Sagan är ett muntert stycke samhällssatir, som tar formen av en extrapolation av datorutvecklingen ända fram till (och något förbi) den tidpunkt i framtiden då datorerna tar över vår roll som planetens härskare. Utvecklingen beskrivs torrt och sakligt av den fiktive berättare vars identitet aldrig avslöjas, och det framgår inte ens med någon bestämdhet om denne är människa eller dator. Den satiriska udd Alfvén riktar mot sin samtid slår ofta lika hårt mot vår egen tid 50 år senare. Ett typiskt exempel finner vi i redogörelsen för det (ur berättarens perspektiv) mäkta underliga och sedan länge övergivna fenomenet storstad:

Gatorna var [...] normalt packade med bilar. Man tycks ha skilt mellan bilar som stod parkerade och dem som stod i bilkö, men vari skillnaden bestod är oklart.

Vi skall inte underskatta svårigheterna att i våra dagar få en verklig uppfattning av det normala livet i en storstad. Det öronbedövande larmet och den fruktansvärda stanken från de giftgaser som bilarna utspydde, har vi inga förutsättningar att föreställa oss. Försök har gjorts att reproducera dessa förhållanden. Vid ett tillfälle snart efter storstädernas avfolkning reparerade man alla bilarna på en stor gata och fyllde deras tankar med bensin. Folk fick sätta sig i dem och vrida på rattarna. Mellanrummet mellan bilarna packades med turister som strömmat till för att uppleva "en dag i storstaden". Men när bilarna började sitt öronbedövande larm och deras giftgaser strömmade ut, råkade turisterna i panik. Medicinska prov visade att normala människor endast kan uthärda en kort tid i sådan miljö utan allvarliga psykiska men. Vissa förgiftningsfaktorer av avgaserna har också fastställts. Föreställningen har därför aldrig upprepats. Det mesta av vad som förut varit bilar har nu förvandlats till rostbruna avlagringar i de igenslammade kloakerna.

Det mest imponerande med Sagan är emellertid den träffsäkerhet med vilken Alfvén på punkt efter punkt förutsäger den tekniska och sociala utvecklingen fram till våra dagar. Ett exempel är den apparat han kallar teletotalen, vilken han introducerar som "i princip [...] en kombination av automattelefon, radio och TV" och som har slående likheter med dagens smartphones, bl.a. genom att den sätter användaren i ständig kontakt med gigantiska kunskapsbanker, och genom tendensen att bygga in allt fler användningar under ett och samma skal. Den nedvärdering av faktakunskaper i utbildningssystemet som går hand i hand med uppkoppling mot dessa kunskapsbanker förutses också.

Även mycket av senare tids futurologiska diskussion förutsägs träffsäkert av Alfvén. Följande perspektiv på evolutionshistorien är detsamma som den populäre AI-evangelisten Ray Kurzweil¹ nära fyra årtionden senare förfäktar i sin bok The Singularity is Near; observera Alfvéns idag föråldrade terminologi i vilken han benämner dator (i singularis) "data" och datorer (i pluralis) "dator":

Det skulle föra för långt att i detalj följa den biologiska utvecklingen. Vi skall endast dröja något vid den epokgörande mutation - eller serie av mutationer - som markerar utvecklingen från apa till människa. Man kan fråga sig om detta verkligen var ett så betydelsefullt steg. Skillnaden mellan apa och människa är ju liten jämfört med skillnaden mellan människa och en modern data. Trots detta måste vi nog betrakta människans uppkomst som en av de verkligt viktiga händelserna i den historiska utvecklingen. Det var nämligen endast genom människan som det blev möjligt för datorna att uppkomma. I motsats till apor, hundar och andra djur kunde nämligen människan göra uppfinningar och därmed skapa en för datornas uppkomst lämplig miljö. Hennes verkliga storhet ligger i att hon är den enda levande varelse som var intelligent nog att begripa att utvecklingens mål var datan. Vidare behövde datorna en lång tid av symbios med människorna för att kunna utvecklas till vad de är idag. Inga andra levande varelser hade varit användbara för detta ändamål.

En skillnad mellan Alfvéns framställning och Kurzweils är emellertid att medan den teleologi vi skymtar i det citerade styckets tredje mening från slutet med säkerhet är ironiskt avsedd från Alfvéns sida (och med udden riktad mot den utbredda men redan på hans tid antikverade och lite löjliga föreställningen om människan som skapelsens krona), så verkar den teleologi som skiner igenom hos Kurzweil vara helt befriad från ironisk glimt.

Sammanfattningsvis kan om Sagan om den stora datamaskinen sägas dels att den är en litterär liten pärla med icke oävet underhållningsvärde, dels att den förtjänar att ingå som obligatorisk läsning för var och en som vill skaffa sig ett idéhistoriskt perspektiv på dagens så viktiga diskussion om den artificiella intelligensens framtid.

Fotnot

1) Sedan 2012 är Kurzweil utvecklingschef på Google, något jag finner både spännande och (till följd av den obekymrade och deterministiska syn på framtiden han i bl.a. The Singularity is Near ger uttryck för) en smula skrämmande.