Rekommenderas varmt: Sam Harris podcast

I minst ett år har jag haft tillräckligt många vänner (med intellektuell smak tillräckligt i linje med min egen) som varmt rekommenderar den amerikanske neurovetaren och samhällsdebattören Sam Harris podcast Waking Up för att inse att den är riktigt bra. I förra veckan gjorde jag äntligen slag i saken och började lyssna, så nu tillhör jag de frälsta, och skriver denna bloggpost i avsikt att rekrytera fler själar åt Harris.

Sam Harris har ett brinnande samhällsengagemang och en uppsättning filosofiska och vetenskapliga intressen som uppvisar ett påtagligt överlapp med mina. Han är synnerligen analytiskt lagd, han gillar att se svåra frågor belysta från olika håll, och han utmanar gärna sig själv genom att på stort allvar ta del av meningsmotståndares argument. Ofta, men långtifrån alltid, landar han i ungefär samma ståndpunkter som jag. Om hans analyser leder honom mot kontroversiella och impopulära ståndpunkter så väjer han inte för det.

Ett typiskt avsnitt av Waking Up utgörs av ett samtal mellan Harris och någon annan person vars tankar han intresserar sig för. Dessa samtal är vanligtvis cirka två timmar långa, vilket medger befriande fördjupning i en tid som i allt högre grad kommit att domineras av tweets och andra ytliga snapshots (men det bidrog nog också till att det dröjde så länge som det gjorde innan jag började lyssna på podcasten). Jag har nu på mindre än en vecka hunnit höra Sam Harris samtala med följande nio personer, och jag tycker mig ha hört tillräckligt för att våga påstå att den som gillar min blogg sannolikt kommer att älska Waking Up.

• Charles Murray. Det här är det senaste avsnittet av Waking Up, och det som (via påstötningar från Patrik Lindenfors och Anders Emretsson) fick mig att till slut börja lyssna på podcasten. De läsare som känner till statsvetaren Charles Murray gör det nog från hans och den sedemera framlidne Richard Herrnsteins bok The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life från 1994, eller - troligare - från den långdragna och mycket aggressiva debatt som följde på boken. I denna debatt (som ännu inte svalnat; hans framträdanden kan fortfarande mötas med upplopp) framställdes Murray som rasist och värre saker än så, och jag tycker faktiskt att vi som i ett par decennier burit på det intrycket är skyldiga honom den lilla tjänsten att ta del av detta podcastavsnitt och få reda på vilken klok och sansad person han faktiskt är, och vilket starkt engagemang för social rättvisa han (trots att han politiskt drar åt höger) har.

• Paul Bloom. Jag tvekar inte att karaktärisera detta samtal med psykologen Paul Bloom som ett ustökt och rentav virtuost samspel mellan två intelligenta herrar med viktiga saker på hjärtat. I centrum för diskussionen står (den för mig tidigare okända men troligvis väldigt viktiga) distinktionen mellan empati och medkänsla, och jag får snart hem Blooms aktuella bok med den provokativa titeln Against Empathy: The Case for Rational Compassion.

• David Chalmers. Det finns få (om ens någon) nutida forskare inom medvetandefilosofi som är mer framstående än David Chalmers. Detta samtal tror jag kan fungera ypperligt som nybörjarintroduktion till området. (För mig, som alltid intresserat mig för medvetandefilosofi, och dessutom läst flitigt om det de senaste 15 åren, blev det dock mest skåpmat, om än välformulerad sådan.)

• Stuart Russell. Här kan jag använda copy-and-paste ganska effektivt: Det finns få (om ens någon) nutida forskare inom artificiell intelligens (AI) som är mer framstående än Stuart Russell. Detta samtal tror jag kan fungera ypperligt som nybörjarintroduktion till AI-risk. (För mig, som intresserat mig för och dessutom läst flitigt om saken de senaste 8-9 åren, blev det dock mest skåpmat, om än välformulerad sådan.)

• Daniel Dennett. Frågan om människans fria vilja och huruvida sådan är möjlig i ett materiellt universum hör till dem som tidigare intresserat mig men som jag senare tröttnat på, och det skall villigt erkännas att jag började lyssna på detta podcastavsnitt mer av nyfikenhet på hur Harris och Dennett socialt skulle hantera den situation de skapat genom den extremt arga debatt de haft med varandra i frågan några år tidigare. Det visar sig att de helt klart är on speaking terms, men att en viss odör av gammal surdeg likväl kans skönjas. I sakfrågan har de inte flyttat sig nämnvärt: att de ger olika svar på frågan om huruvida fri vilja existerar beror enbart på att de har olika uppfattning om vad som är en relevant definition av fri vilja, och inte alls på någon eventuell skillnad i uppfattning om hur världen är beskaffad (men det visste vi redan).

• Gary Kasparov. I min ungdom hörde Kasparov - schackgeni och så småningom världsmästare, och möjligen rentav den störste schackspelaren genom alla tider - till mina allra största idoler. Hans roll efter avslutad schackkarriär som ledande rysk oppositionell och antiputinist är beundransvärd. I samtalet med Sam Harris är det delarna om Putin, Trump och internationell storpolitik som är värda att lyssna på. I diskussionen om artificiell intelligens (något Kasparov ofta tillfrågas om i kraft av sin historiska roll som den förste schackvärldsmästare som tvingats se sig besegrad av ett datorprogram) har han däremot väldigt lite av värde att tillföra.

• Anne Applebaum. Författaren och journalisten Anne Applebaum har sällsynt god nutidshistorisk överblick över sovjetisk/rysk, europeisk och amerikansk politik. Liksom Harris samtal med Kasparov kretsar det med Applebaum i hög grad kring Trump, Putin, realpolitik och diktaturens mekanismer, men är avgjort intressantare.

• Lawrence Krauss. Harris diskussion med fysikern Lawrence Krauss spänner, liksom så många andra av hans samtal, över många områden. Här är det delarna om kärnvapenhotet som är intressantast, medan den om tolkningar av kvantmakanik känns som om jag hört den hundra gånger förut, och käbblet om vilket som är farligast av kristen och islamsk fundamentalism snabbt blir tjatigt.

• William MacAskill. Filosofiämnet anklagas ofta för att vara fast positionerat så högt upp i elfenbenstornet att det aldrig någonsin får någon praktisk betydelse. Men anklagelsen är felaktig, och den 30-årige (29 vid tiden för programmets inspelning) Oxfordfilosofen William MacAskills verksamhet är ett strålande motexempel. Han är frontfigur (såväl intellektuellt som entreprenöriellt) för den nya och snabbt växande effektiv altruism-rörelsen, som jag känner stor sympati med, och samtalet behandlar väldigt nyanserat frågan om hur vi bäst kan göra världen bättre. Vissa psykologiska aspekter har starka beröringspunkter med ovan nämnda avsnitt med Paul Bloom. Jag har beställt MacAskills bok Doing Good Better och ser fram emot att läsa den.