En av de vanligaste frågorna när någon av mina böcker kommer på tal är vad jag vänder mig till för målgrupp.1 Mitt svar, oavsett om det handlar om Slumpens skördar (Studentlitteratur, 2004), Riktig vetenskap och dåliga imitationer (Fri Tanke, 2008) eller den kommande Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity (Oxford University Press, planerad release i januari 2016), är ständigt detsamma:2
Målgrupp? Vadå målgrupp? Jag har viktiga saker att säga, och jag lägger fram texten på det vis som budskapet kräver. Sedan är det upp till var och en i den potentiella läsekretsen, för vilken jag inte på förhand vill definiera några avgränsningar, att bestämma sig för om hen finner de frågor jag behandlar intressanta nog att lägga den tid och det fokus som krävs för att läsa boken.
Lite kufiskt låter detta måhända för den som bättre än jag har hängt med i vår tids prioritering av yta över innehåll, men jag får råg i ryggen då jag läser följande rader i min idol Tony Judts nyutkomna bok When the Facts Change:3
-
You cannot write with a view to impact or response. That way you distort the latter and corrode the integrity of the writing itself. In that sense, it is like shooting at the moon - you have to allow that it won't be in the same place by the time the rocket gets there. Better to know why you are sending it up in the first place and worry less about its safe landing...
You cannot anticipate either the context or the motives of readers in unconstrained futures. So all you can do is write what you should, whatever that means. A very different sort of obligation.
Fotnoter
1) Samma fråga har också någon gång dykt upp rörande denna blogg. Jag erinrar mig hur den dåvarande chefen för Chalmers press- och kommunikationsavdelning Tomas Nilsson för två år sedan hörde av sig då jag hade skrivit starkt kritskt här på bloggen om Chalmers då nylanserade studentrekryteringskampanj. Nilsson beklagade att jag inte hade tagit kontakt med honom före bloggpubliceringen, ty då hade han kunnat förklara för mig att kampanjen inte alls var så jättedålig som jag menade, utan tvärtom jättebra. Jag bjöd då in honom att förklara tankarna bakom kampanjens utformning i kommentarsfältet på min blogg, vilket han initialt ställde sig positiv till, men han ställde också en fråga angående bloggens målgrupp. Jag hade aldrig tidigare tänkt på min blogg i termer av målgrupp, och kände därför viss osäkerhet om vad jag borde svara, men drämde till med att bloggens målgrupp "är rättså diffus, men låt oss säga samhälls- och vetenskapsintresserad allmänhet". Alltid kunde det väl ge denne Nilsson någon ledning i hur han skulle formulera sina synpunkter. Men det han skrev i sitt nästa ebrev fick mig att alldeles tappa hakan, nämligen att han "med tanke på målgruppen" tyckte att "det vore fel" att svara.
2) Ett undantag är Finite Markov Chains and Algorithmic Applications (Cambridge University Press, 2002), som väldigt tydligt utgör en kursbok, nischad mot studenter med bakgrund i matematik och datavetenskap.
3) Historikern Tony Judt var enligt min mening en av vår tids stora intellektuella. Tragiskt nog gick han bort 2010 i ALS, blott 62 år gammal, men hans bokutgivning har därefter fortsatt i oförminskad takt. Jag har knappt mer än påbörjat läsningen av den nya When the Facts Change: Essays 1995-2010, redigerad av hans änka Jennifer Homans, men mitt intryck av boken så långt jag nu kommit är starkt positivt.
Njae. Naturligtvis (!) spelar det roll vilken målgrupp man vänder sig till. Du hade kanske inte skrivit exakt likadant om du ville förklara din teknologiska drakvarning för t ex 6-åringar (och jag antar här att något om saken faktiskt är möjligt att förklara för sexåringar). Jag tror att det finns en annan aspekt av detta som jag dessutom så gott som dagligen stöter på när jag skriver texter till lärare som sedan skall granskas av t ex Skolverkspersonal eller andra. Det finns en illusion om att framställningen (givet målgruppen) skall vara rak och självförklarande (som en kursbok). Mot denna åsikt har jag två invändningar. Den ena är i linje med din, Olle och med hur jag uppfattar citatet från Judt. Den handlar om att "själva saken" kanske behöver en mer komplex framställning och att man inte måste oroa sig att alla läsare förstår allt (kanske gör man det inte ens själv). Snarare bör man tänka sig att framställningen troliggör att läsare kan dra rimliga slutsatser som åtminstånde ligger i linje med budskapet som författaren tänker sig. Den andra invändningen gäller fall då man vill påverka läsarens beteenden (via läsarens uppfattningar). Det är svårare. Det finns tämligen stabil psykologisk forskning om visar att en fundamental mekanisk för att slippa ändra sig är att efter en ytlig kontakt med ett förändringsbudskap konstatera att "det här är ju exakt vad jag redan gör". Därefter tar man lämpliga ord och begrepp från förändringsbudskapet (texten) och klistrar på dem på sitt gamla beteende. På så sätt kan man både inför sig själv och andra hävda att man agerar i linje med ”budskapet”. Därefter är man ännu mer immun mot förändring. Så när man skriver en text som skall inspirera till någon slags reflektion öven ens beteende eller yrkesutövning (som det är i mitt fall), så anser jag att det är direkt skadligt att vara för tydlig och systematiskt introducera termer och begrepp tidigt i texten och skriva fina "innehållsdeklarationer" för att göra texten enkelt begriplig. Jag försöker istället t ex introducera någon filosofisk eller historisk lite lösryckt och till hälften oförståelig metafor som har som avsikt att ta något som läsaren tycker sig känna till och skapa osäkerhet runt just den saken. Målet är att det helt enkelt skall bli svårt att läsa texten helt igenkännande. Detta är ganska utstuderat att faktiskt _ta_ hänsyn till "impact" men samtidigt att strunta i eller rent av explicit undvika "safe landing".
SvaraRaderaJudts bok beställd!
SvaraRadera