Evidensbasering kontra ideologi?

Jag håller med om det mesta som 18 akademiker och intellektuella skriver om evidensbasering på DN Debatt idag, men inför rubrikens "Kunskap måste gå före ideologi och populism" och ingressens "Politiska beslut måste fattas på basis av evidens, snarare än ­populism eller ideologiskt motiverat tyckande" säger jag nej, nej, nej och åter nej! Och för tydlighets skull säger jag nej en gång till.

Ideologi och värderingar skall inte underordnas kunskap och evidens. Redan David Hume framhöll att "Reason is, and ought only to be the slave of the passions, and can never pretend to any other office than to serve and obey them", och även om detta förtjänar viss nyansering så vore det alldeles på tok att, som i de citerade DN-fraserna, kasta om rollerna helt, och göra våra värderingar till evidensens slavar.

Vad evidensbaserad kunskap kan bidra med är ledtrådar om hur vi bäst uppnår de samhälleliga mål vi föresatt oss. Men vilka är dessa mål? Detta kan ingen evidens i världen ensamt ge svar på. Innan vi vet vartåt vi skall sträva med den evidenspaserade politik som de 18 undertecknarna av DN-artikeln förespråkar, behöver vi besvara frågor som exempelvis följande:

Vilka tjänster - inom t.ex. vård, skola, omsorg och kollektivtrafik - bör komma varje samhällsmedborgare till del utan krav på motprestation, och vilka bör var och en bekosta ur egen ficka? Hur viktig är ekonomisk tillväxt i fall då den behöver vägas mot jämlik fördelning i samhället, eller mot värnandet om den biologiska miljön? Hur viktig är vår egen välfärd jämfört med kommande generationers? I vad mån är det moraliskt acceptabelt att vi förbrukar ändliga naturresurser som därmed inte kommer dessa kommande generationer till del? Är det bara människors välbefinnande som betyder något, eller även djurs? Och rentav robotars? Har naturen och våra ekosystem ett egenvärde, eller är det bara genom att komma till nytta för oss människor som de har ett värde? Bör skolan i första hand fostra våra barn till dugliga och lojala arbetare och tjänstemän, eller till engagerade samhällsmedborgare? Är det OK att medelst exempelvis genmanipulering vässa våra fysiska och kognitiva förmågor, eller är den mänskliga naturen något som vi inte på detta vis får lov att manipulera? Hur tungt väger Sveriges intressen mot resten av världens? Har vi en moralisk skyldighet att välkomna dem som flyr från krig och terror?

Och så vidare. Dessa och andra frågor behöver komma först, innan vi på basis av evidens räknar ut hur samhället bäst bör ordnas. Om de inte kommer upp på bordet är det lätt att oreflekterat landa i en ekonomistisk överideologi, där effektivitet och BNP-maximering automatiskt blir den måttstock som allt annat mäts i. Detta vore alldeles på tok, ty (för att nu bara ta ett exempel från min lista över värderingsfrågor) frågan om huruvida vi har en moralisk skyldighet att till vårt land välkomna dem som flyr från krig och terror kan inte besvaras med en ekonomisk kalkyl som visar hur lönsam denne flykting kan tänkas bli. Ingen har (mig veterligen) förklarat bättre än historikern Tony Judt, i boken Ill Fares the Land, vikten av att återuppväcka de ideologiska diskussionerna för att inte låta den ekonomistiska överideologin vinna på walk over.

Jag tror att alla (eller nästan alla) de 18 undertecknarna i DN-artikeln i huvudsak håller med mig. Jag känner några av dem personligen, och vet att de är kloka och sofistikerade tänkare som behärskar Humes lag och andra filosofiska grundiakttagelser. Och mot slutet av artikeln skriver de faktiskt följande:

Vi uttalar oss inte om vilka mål politiken ska ha - hur till exempel frihet ska vägas mot jämlikhet, eller tillväxt mot miljöhänsyn - utan endast om vad evidensen säger angående vilka medel eller metoder man ska använda för att på ett effektivt och rimligt sätt uppnå dessa mål.

Det innebär dock inte att dessa mål- eller värderingsfrågor är oviktiga. Tvärtom är de mycket viktiga.

Detta är kloka ord som till största delen tar udden ur de citat från titel och ingress jag inledningsvis återger. Jag gissar att titel och ingress i själva verket inte är undertecknarnas egna, utan kommer från någon redigerare på DN. Kanske gillar de inte själva valet av rubrik och ingress? De har i så fall sig själva att skylla, ty genom att inte framhålla den viktiga distinktionen mellan mål och medel förrän i något som närmast kan beskrivas som ett kort tillägg i slutet av artikeln så misslyckas de med att hitta en lagom balans och tonträff, och öppnar för tidningsredaktörers typiska grovhuggenhet och brist på nyanskänsla i formulering av rubrik och ingress.