Författaren
Lars Gustafsson har idag avlidit vid en ålder av 79 år, noterar jag lite sorgset. Jag minns honom främst för hans ofta mycket njutbara romaner (varav jag nog tycker allra bäst om
Historien med hunden från 1993), och för en nyfiken och lagom vinpåverkad filosofisk diskussion med honom, om kausalitet och kontrafaktiska resonemangs eventuella giltighet, en sen kväll i Abisko i maj 2009.
1 Nu plockar jag fram hans
Ett minnespalats: vertikala memoarer från 1994, och slår upp följande ljuvliga stycke, där jag, till följd av ett eget barndomsminne av besläktad art, helt och fullt identifierar mig med hans son Benjamin:
I bilen, på väg till förskolan [...], diskuterar vi regn. Upphettningen av sjöar och hav, särskilt då Mexikanska bukten, säger jag, leder till att massor av vatten stiger till de högre luftlagren och stannar där tills en kallfront leder till samma ångas förtätning och fall.
En rätt intressant teori, säger Benjamin, men tyvärr fel. Regn måste härröra från duscharna i de många husen. Speciellt när människor glömmer att stänga badrumsfönstren. Man ser ju att regnet ser ut precis som vatten ur duschar.
Jag argumenterar litet. Påpekar fenomenets utomordentliga utbredning, framhåller att vi sällan ser regn över trettiotusen fot där vi brukar färdas med flygplanen men däremot ibland på tjugotusen fot och hela vägen ner, där inga duschar rimligtvis kan finnas. Jag märker att jag börjar bli dogmatisk och argumenterar ungefär som en skolastiker.
Benjamin, som skall ha fyraårsdag på söndag, tycker inte om att förlora debatter, allra minst mot dogmatiker, så vi enas om en kompromiss. Regn orsakas av kallfronter som verkar på sig förtätande vattenånga, men man kan inte bortse från det stora inflytande som duschar otvivelaktigt måste ha på fenomenet. [s 110]
Fotnot
1) Tidigare på dagen hade Lars givit ett provokativt föredrag om kontrafaktiska resonemang, vilka han menade alltid är meningslösa. I ett kontrafaktiskt resonemang utgår man ju från något som är falskt, och från falskhet kan man ju logiskt sluta sig till vad man vill, något som gör alla slutsatser ointressanta. Jag köpte inte (och köper fortfarande inte) detta argument, och på kvällen rycktes jag med i vår diskussion så till den grad att jag tog till handgripligheter, i form av att ta av mig en sandal, hålla upp den framför Lars, och släppa den till golvet. "Hör här", sa jag, "om vi ger upp kontrafaktiska resonemang måste vi också ge upp kausalitet. Nog går du väl med på att sandalens fall till golvet orsakades av att jag släppte den? För att hävda en sådan kausalitet måste vi dock acceptera det kontrafaktiska antagandet att om jag inte hade släppt sandalen så hade den inte fallit."
Huruvida Lars lät sig övertygas av detta minns jag inte bestämt. Desto säkrare minns jag att diskussionen inte resulterade i någon missämja, och att samtalet avslutades i samma goda stämning som den diskussion om regn han förde med sin son Benjamin många år tidigare.
Om kontrafaktiska satser tolkas enligt sanningsfunktionell implikation blir de triviala, som han sade. Det som skulle orsaka problem med kausaliteten i ditt exempel vore väl då, strängt taget, att det inte är falskt att om du inte släppt sandalen hade den fallit. Men det vanliga är ju att kontrafaktiska uttryck ges en modallogisk eller annan icke sanningsfunktionell tolkning (som hos Lewis/Stalnaker). Var han kanske någon hårdför quinean som ansåg att modala uttryck generellt är meningslösa?
SvaraRaderaSom antyds i bloggposten ovan fick budet om Lars Gustafssons död mig att läsa om hans njutbara memoarbok Ett minnespalats från 1994. Bitvis är den helt underbar, med hans karaktäristiska (och jag höll på att säga magiska) sinne för att med enkla medel måla miljöer och skapa stämningar som verkligen fångar läsaren. Detta är dock uppblandat med i mitt tycke onödigt mycket gnäll över den svenska recensentkårens bottenlösa inkompetens. Och på sidan 196 dyker en annan av hans återkommande olater upp, nämligen hans tendens att gravt överskatta sina kunskaper i matematik och seden stoltsera med dessa på ett vis som blir lite löjligt:
SvaraRadera"Aristoteles [...] säger att det är sannolikt att något osannolikt inträffar. Det är svårt att se annat än att han har rätt..."
Så långt är allt gott och väl. Om blott Lars Gustafsson haft vett att sätta punkt här. Men nej, meningen fortsätter, och han kör rejält i diket:
"...men, som jag brukar påpeka för mina studenter, det är inte lätt att få plats med denna tanke inom ramen för en normal sannolikhetsteori."
Bärgningsarbetet efter denna dikeskörning tycks passa alltför väl in i morgondagens tilltänkta föreläsning i matematisk statistik för teknisk fysik-studenterna på Chalmers för att jag skall kunna avstå tillfället.