Till de viktigaste förberedelserna för att få en god jul hör att ladda upp med goda böcker. I år vågar jag mig redan påstå ha lyckats med den saken, genom införskaffandet av Svante Nordins1,2 färska tegelsten Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan år 1900.
Som jag tidigare berättat här på bloggen var det med enorm behållning jag sommaren 2008 läste Bertrand Russells History of Western Philosophy. I den boken, först utgiven 1945, avstår Russell från att behandla filosofin i den omedelbara samtiden, och gör istället halt någonstans vid sekelskiftet 1900. Jag har sedan dess (2008 alltså, inte 1900) längtat efter någon bok som med samma auktoritet och schwung som Russell tar sig an 1900-talets filosofihistoria. Hans stil är oefterhärmlig, så min önskan torde vara ouppnåelig, men Svante Nordins bok verkar vara ett bra försök.
Jag har inte hunnit läsa mer än en tiondel av bokens 850 sidor,3 så det är för tidigt att fälla något bestämt omdöme om den, men preliminärt kan ändå sägas att Nordins framställning framstår som klart lovande. Rasande många namn passerar förbi, vilket inte hindrar Nordin från att fördjupa sig, en eller ett par sidor i taget, i de ledande namnens viktigaste tankegångar. Det hela är lättläst och i stort sett fritt från svårgenomtränglig filosofisk jargong. Författarens vittförgrenade belästhet känns emellanåt närmast förkrossande.
På omslaget har Nordin valt att, i något slags kronologisk ordning, räkna upp 64 namn som representanter för filosofins utveckling sedan 1900. Vad gäller slutet av listan är det naturligtvis en marig gissningslek att föreslå vilka av de senaste decenniernas framstående tänkare som kommer att hålla i längden, men det öppnar ju också för att även en amatör som jag kan ha synpunkter. Att Nordin inte snappat upp ynglingar som Nick Bostrom och Eliezer Yudkowsky är både väntat, begripligt och förlåtligt, medan frånvaron av Derek Parfit bland de 64 är mer iögonfallande.4 Positivt är att där finns några namn som indikerar Nordins fördomsfria syn på vilka som kan räknas som filosofer, bl.a. statsvetarna Samuel Huntington och Francis Fukuyama, och fysikern Alan Sokal. Inklusionen av den sistnämnde räcker nästan i sig för att Nordin skall vinna mina sympatier.
Fotnoter
1) Ur Nordins tidigare produktion har jag läst Ingemar Hedenius: En filosof och hans tid (2004) och Humaniora i Sverige: Framväxt - Guldålder - Kris (2008). Speciellt den förstnämnda hade jag stor behållning av.
2) Uppmärksamma läsare finner att detta är andra bloggposten i rad där jag låter någon herre vid namn Nordin spela huvudrollen. Finns det då något samband mellan de båda herrarna? Svar ja - de är bröder. Lika högt som jag håller storebror Svante, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, lika lågt (eller rentav lägre) håller jag lillebror Ingemar, professor i filosofi vid Linköpings universitet och den svenska professorskårens kanske allra största rötägg. Det senare lade jag ut texten en smula kring i min förra bloggpost, och jag vill inte här orda mer om saken annat än att konstatera hur otroligt långt från varandra två äpplen från samma träd kan falla, vilket medelst en enkel användning av triangelolikheten ger ett motexempel till talesättet "äpplet faller inte långt från trädet".
3) Tjockleken borgar för att boken skall räcka över hela julhelgen, inte minst då jag har för vana att ständigt ha åtminstone en handfull böcker på nattduksbordet att läsa parallellt.
4) Gissningsvis var Parfit dock ganska nära att komma med bland de 64, med tanke på det ganska hyggliga utrymme han får i boken.
Som jag tidigare berättat här på bloggen var det med enorm behållning jag sommaren 2008 läste Bertrand Russells History of Western Philosophy. I den boken, först utgiven 1945, avstår Russell från att behandla filosofin i den omedelbara samtiden, och gör istället halt någonstans vid sekelskiftet 1900. Jag har sedan dess (2008 alltså, inte 1900) längtat efter någon bok som med samma auktoritet och schwung som Russell tar sig an 1900-talets filosofihistoria. Hans stil är oefterhärmlig, så min önskan torde vara ouppnåelig, men Svante Nordins bok verkar vara ett bra försök.
Jag har inte hunnit läsa mer än en tiondel av bokens 850 sidor,3 så det är för tidigt att fälla något bestämt omdöme om den, men preliminärt kan ändå sägas att Nordins framställning framstår som klart lovande. Rasande många namn passerar förbi, vilket inte hindrar Nordin från att fördjupa sig, en eller ett par sidor i taget, i de ledande namnens viktigaste tankegångar. Det hela är lättläst och i stort sett fritt från svårgenomtränglig filosofisk jargong. Författarens vittförgrenade belästhet känns emellanåt närmast förkrossande.
På omslaget har Nordin valt att, i något slags kronologisk ordning, räkna upp 64 namn som representanter för filosofins utveckling sedan 1900. Vad gäller slutet av listan är det naturligtvis en marig gissningslek att föreslå vilka av de senaste decenniernas framstående tänkare som kommer att hålla i längden, men det öppnar ju också för att även en amatör som jag kan ha synpunkter. Att Nordin inte snappat upp ynglingar som Nick Bostrom och Eliezer Yudkowsky är både väntat, begripligt och förlåtligt, medan frånvaron av Derek Parfit bland de 64 är mer iögonfallande.4 Positivt är att där finns några namn som indikerar Nordins fördomsfria syn på vilka som kan räknas som filosofer, bl.a. statsvetarna Samuel Huntington och Francis Fukuyama, och fysikern Alan Sokal. Inklusionen av den sistnämnde räcker nästan i sig för att Nordin skall vinna mina sympatier.
Fotnoter
1) Ur Nordins tidigare produktion har jag läst Ingemar Hedenius: En filosof och hans tid (2004) och Humaniora i Sverige: Framväxt - Guldålder - Kris (2008). Speciellt den förstnämnda hade jag stor behållning av.
2) Uppmärksamma läsare finner att detta är andra bloggposten i rad där jag låter någon herre vid namn Nordin spela huvudrollen. Finns det då något samband mellan de båda herrarna? Svar ja - de är bröder. Lika högt som jag håller storebror Svante, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, lika lågt (eller rentav lägre) håller jag lillebror Ingemar, professor i filosofi vid Linköpings universitet och den svenska professorskårens kanske allra största rötägg. Det senare lade jag ut texten en smula kring i min förra bloggpost, och jag vill inte här orda mer om saken annat än att konstatera hur otroligt långt från varandra två äpplen från samma träd kan falla, vilket medelst en enkel användning av triangelolikheten ger ett motexempel till talesättet "äpplet faller inte långt från trädet".
3) Tjockleken borgar för att boken skall räcka över hela julhelgen, inte minst då jag har för vana att ständigt ha åtminstone en handfull böcker på nattduksbordet att läsa parallellt.
4) Gissningsvis var Parfit dock ganska nära att komma med bland de 64, med tanke på det ganska hyggliga utrymme han får i boken.
Hej!
SvaraRaderaSvante Nordin medverkar i Filosofiska rummet 13 januari i år, P1, angående de eviga frågornas växlingar. En välvillig tolkning av hans insats här är att han ger ett mindre stringent intryck ex vad gäller den eviga frågan om vad som kommer först, idéerna eller materien. Nordin hävdar tankarnas betydelse för historien, eller rättare sagt, människan konceptualiserar historien med idéer. Som tur är medverkar också en nykter historiker, Eva Österberg, som förmår ge klarhet där Nordins inte bara skenbart förvirrade utan även genuint orimliga resonemang skapar virrvarr i diskussionen. Jag delar till fullo din värdering av brodern Ingemar Nordin och vill ju gärna tro att bröderna är mycket olika, men... Lyssna och bilda dig en egen uppfattning av Svante Nordin.
Hälsningar Gunnar Jacobsson
Tack Gunnar för lyssningstips! Programmet bjuder på intressant diskussion. Svante Nordins position är uppenbart färgad av hans ämnestillhörighet (idéhistoriker) och det finns en hel del att invända, men fullt så provocerad som du blir jag inte.
RaderaProgrammets största tillkortakommande tycker jag är följande. Disussionen tar avstamp ifrån och kritiserar Francis Fukukuyamas berömda tes om historiens slut, men ingen av deltagarna känner sig manad att nämna att Fukuyama i sin senare bok Our Posthuman Future tvärvänder och i ljuset av den transhumanistiska utveckling jag ofta diskuterat här på bloggen menar att vi inte alls står vid "historiens slut". Lite märklig är denna försummelse då diskussionen faktiskt vid något tillfälle kommer in på teknikutvecklingens stora betydelse.