Under rubriken Den fria forskningen är hotad i söndagens Svenska Dagbladet slår de sju professorerna och KVA-ledamöterna Jan Bergström, Göran Holm, Johan Håstad, Gunnar Ingelman, Ulf Lindahl, Torbjörn Norin och Staffan Normark ett slag för den fria grundforskningen. Jag upplever själv hur det, bland annat på mitt eget lärosäte Chalmers, blåser ekonomiskt kalla vindar kring den forskning som inte är omedelbart nyttoinriktad (där "nytta" avser ekonomisk nytta) utan som mer hör hemma i det storslagna projektet att utvidga gränserna för mänsklighetens samlade vetande. Bland annat därför känner jag givetvis en stark böjelse att instämma i Bergströms et al budskap.
På ett plan vill jag rentav gå längre än de gör. Medan Bergström et al gör sin huvudsakliga retoriska poäng i att räkna upp fall efter fall (elektriciteten, penicillinet, magnetkameran, de talteoribaserade krypteringsmetoderna, etc) där grundforskning på ett oförutsägbart sätt visar sig resultera i enorm ekonomisk nytta, så vill jag mena att sökandet efter svaren på stora frågor (Hur dog dinosaurierna ut? Är P=NP? Vari består materiens innersta? Hur blev universum till? Etc.) har ett värde i sig alldeles oavsett de eventuella nyttoöverväganden som kan anföras.
Låt mig ändå komplicera bilden en smula. Med full förståelse för att det i en kort debattartikel inte går att ta upp alla problematiska aspekter på en ståndpunkt vill jag här föra fram två sådana.
För det första. Det ser inte ut att vara en tillfällighet att Bergström et al inte nämner atombomben i sin lista över spektakulära vetenskapligt grundade teknologiska landvinningar. De räknar enbart upp exempel där grundforskningen kommit mänkligheten till väldig nytta, och försummar risken att den kan bli till minst lika enorm skada. Det senare är en märkligt ofta förbisedd aspekt.
När seriösa bedömare (som t.ex. den ansedde brittiske astronomen Martin Rees1 i sin bok Our Final Century) uppskattar hur trolig mänsklighetens utrotning inom ett århundrade eller så är, brukar svaret bli alarmerande. Asteroidnedslag och andra naturliga katastrofscenarier visar sig spela en närmast försumbar roll i dessa kalkyler; den stora risken kommer från oss själva och vår allt mer avancerade och ur vetenskapliga framsteg sprungna teknologi.
För den som här invänder att allt ju har gått så bra hittills, och att vi därför lugnt kan räkna med att våra vetenskapliga landvinningar även i framtiden leder till lycka och välstånd, vill jag påminna om Russells kalkon, som varje dag får rikligt med mat av sin bonde. För var dag detta sker blir den stackars kalkonen alltmer övertygad om att världen är inrättad för hans eget bästa, ända fram till julafton då han får ett brutalt uppvaknande.
För det andra. Den som hävdar att det behöver satsas mer på fri grundforskning behöver påvisa inte bara att sådan forskning är viktig, utan också att dess omfattning idag (eller om några år då nuvarande forskningspolitik hunnit få ytterligare effekt) är för liten. Om detta säger Bergström et al väsentligen ingenting.
Det vanligaste argumentet för att ökade satsningar behövs är annars att forskarsamhället idag har det så knapert, vilket leder till en omfattande utslagning av forskare som tidigt i karriären misslyckas med att kamma hem tjänster och anslag. Att rätt och slätt ge mer pengar till forskningen tror jag inte alls löser det problemet. Ökad finansiering skulle troligtvis bara leda till att antalet forskare ökade men att utslagningen skalades upp proportionellt.2
Om man vill komma till rätta med utslagningen av unga forskare behövs i så fall mer strukturella förändringar. Men går det verkligen att bryta upp den utpräglade pyramidstruktur som gäller i många ämnen (dock inte mitt eget) där det finns plats för många doktorander, men färre postdocar, och ännu färre forskare på nästa nivå, etc? Alla forskare kan ju inte rimligtvis bli forskargruppsledare.
Fotnoter
1) Även Rees är för övrigt ledamot i KVA.
2) Jag bortser här från möjligheten att ge forskningen obegränsat med pengar. Vi är ännu inte så rika och teknologiskt avancerade att allt tråkigt arbete kunnat rationaliseras bort eller överlåtas på robotar, och därför har inte alla möjlighet att fritt välja yrkessysselsättning. Så länge detta är fallet synes en viss utslagning från populära yrken som t.ex. forskare, musiker eller fotbollsspelare oundviklig.
På ett plan vill jag rentav gå längre än de gör. Medan Bergström et al gör sin huvudsakliga retoriska poäng i att räkna upp fall efter fall (elektriciteten, penicillinet, magnetkameran, de talteoribaserade krypteringsmetoderna, etc) där grundforskning på ett oförutsägbart sätt visar sig resultera i enorm ekonomisk nytta, så vill jag mena att sökandet efter svaren på stora frågor (Hur dog dinosaurierna ut? Är P=NP? Vari består materiens innersta? Hur blev universum till? Etc.) har ett värde i sig alldeles oavsett de eventuella nyttoöverväganden som kan anföras.
Låt mig ändå komplicera bilden en smula. Med full förståelse för att det i en kort debattartikel inte går att ta upp alla problematiska aspekter på en ståndpunkt vill jag här föra fram två sådana.
För det första. Det ser inte ut att vara en tillfällighet att Bergström et al inte nämner atombomben i sin lista över spektakulära vetenskapligt grundade teknologiska landvinningar. De räknar enbart upp exempel där grundforskningen kommit mänkligheten till väldig nytta, och försummar risken att den kan bli till minst lika enorm skada. Det senare är en märkligt ofta förbisedd aspekt.
När seriösa bedömare (som t.ex. den ansedde brittiske astronomen Martin Rees1 i sin bok Our Final Century) uppskattar hur trolig mänsklighetens utrotning inom ett århundrade eller så är, brukar svaret bli alarmerande. Asteroidnedslag och andra naturliga katastrofscenarier visar sig spela en närmast försumbar roll i dessa kalkyler; den stora risken kommer från oss själva och vår allt mer avancerade och ur vetenskapliga framsteg sprungna teknologi.
För den som här invänder att allt ju har gått så bra hittills, och att vi därför lugnt kan räkna med att våra vetenskapliga landvinningar även i framtiden leder till lycka och välstånd, vill jag påminna om Russells kalkon, som varje dag får rikligt med mat av sin bonde. För var dag detta sker blir den stackars kalkonen alltmer övertygad om att världen är inrättad för hans eget bästa, ända fram till julafton då han får ett brutalt uppvaknande.
För det andra. Den som hävdar att det behöver satsas mer på fri grundforskning behöver påvisa inte bara att sådan forskning är viktig, utan också att dess omfattning idag (eller om några år då nuvarande forskningspolitik hunnit få ytterligare effekt) är för liten. Om detta säger Bergström et al väsentligen ingenting.
Det vanligaste argumentet för att ökade satsningar behövs är annars att forskarsamhället idag har det så knapert, vilket leder till en omfattande utslagning av forskare som tidigt i karriären misslyckas med att kamma hem tjänster och anslag. Att rätt och slätt ge mer pengar till forskningen tror jag inte alls löser det problemet. Ökad finansiering skulle troligtvis bara leda till att antalet forskare ökade men att utslagningen skalades upp proportionellt.2
Om man vill komma till rätta med utslagningen av unga forskare behövs i så fall mer strukturella förändringar. Men går det verkligen att bryta upp den utpräglade pyramidstruktur som gäller i många ämnen (dock inte mitt eget) där det finns plats för många doktorander, men färre postdocar, och ännu färre forskare på nästa nivå, etc? Alla forskare kan ju inte rimligtvis bli forskargruppsledare.
Fotnoter
1) Även Rees är för övrigt ledamot i KVA.
2) Jag bortser här från möjligheten att ge forskningen obegränsat med pengar. Vi är ännu inte så rika och teknologiskt avancerade att allt tråkigt arbete kunnat rationaliseras bort eller överlåtas på robotar, och därför har inte alla möjlighet att fritt välja yrkessysselsättning. Så länge detta är fallet synes en viss utslagning från populära yrken som t.ex. forskare, musiker eller fotbollsspelare oundviklig.
Du har börjat tillskriva kunskap egenvärde Olle, som konsekventialist skulle jag inte göra det.
SvaraRaderaMen hur ska man förhålla sig till kalkonen?
För mig finns det också något märkligt i uppdelningen grundforskning och tillämpad forskning. Tillämpad forskning, åtminstone på Chalmers, tenderar att ses som nyttig för industrin. Men det finns ju en massa forskning, främst samhällsvetenskaplig, som gör att vi förstår samhället bättre, utan att det för den skull är direkt användbar. Är det grundforskning eller tilläpad forskning?
Sedan tror jag man bör se studenter och doktoranders kompetens som används utanför akademin som det centrala nyttiggörandet för forskning, lite oberoende av vad som faktisk forskats på. Även tillämpad forskning idag tenderar att vara så komplicerad att det krävs en forskare som mottagare av kunskapen som sitter i industrin eller på myndigheten. Ser man det så behöver man inte vara så nervös för att forskare publicerar massa obegripliga papper.
Jag håller med dig, Fredrik, om att uppdelningen i grundforskning och tillämpad forskning är problematisk och överförenklad.
SvaraRaderaDitt snabba påpekanande om konsekventialismen förbryllar mig dock en smula. Menar du att det finns en motsättning mellan den och ståndpunkten att kunskap har ett egenvärde? Varför då? Konsekventialismen är väl den etikfilosofi som går ut på att vi bör handla på ett sådant sätt att konsekvenserna blir de bästa. Vi behöver definiera vad som menas med goda konsekvenser. En hedonistisk konsekventialist skulle väl här säga att de bästa konsekvenserna är dem där människors (och kanske djurs) lustcentra stimuleras i så hög grad som möjligt samtidigt som smärta och andra olustkänslor minimeras. Men nog kan väl en konsekventialist ha en vidare syn på vad som bör räknas in då man avgör vilka konsekvenser som är goda, och t.ex. inkludera kunskap?
Sant, Olle att konsekventialism inte räcker som argument. Men om jag lägger därtill, kanske inte hedonistisk, men väl preferentialistisk hållning. Jag har dock svårt att se att kunskap skulle ha ett egenvärde.
SvaraRaderaNär jag säger att kunskap har ett egenvärde, Fredrik, så har jag egentligen ingen illusion om att det på något vis skulle vara objektivt sant att så är fallet. Allt jag menar är att jag tycker att kunskap har ett egenvärde utöver hur det sätter avtryck i t.ex. BNP. Eller med andra ord: jag har en preferens för kunskap. Med den omformuleringen kanske kunskapens egenvärde går att pressa in även i preferentialistisk etik?
SvaraRaderaLite OT men denna är lite intressant:
SvaraRaderahttp://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4802209
"Här har jag bara nämnt några av de problem som den svenska satsningen på att få Västeuropas sämsta studenter och utbildningssystem innebär. Kanske hade det varit bättre med det blå pillret. Att alla, och framför allt våra studenter, får leva i tron att vi har en högskola och utbildningskvalitet som klarar internationell konkurrens. Att en svensk student eller utbildning är jämbördig med till exempel en dansk."
Jag kan inte bedöma det men det låter ju problematiskt. Ang. hur man ska se på doktorander däremot...
Det viktiga är ju att de som antas har en rättvisande bild av de dom ger sig in i. Och att utbildningen (för det är väll så det ses?) får bli utbildning också för de som inte fortsätter som forskare, att man har möjlighet att läsa relevanta kurser och utvecklas. Att doktoranderna inte blir ett instrument för andra anställda vid universitetet.
Oavsett etikfilosofisk inriktning borde det vara svårt att ge kunskap ett egenvärde - ett intrinsikalt värde. Snarare tvärtom, torde kunskap vara ett utmärkt exempel på en entitet vars värde i allra högsta grad är beroende av någoting annat - i det här fallet användare - och saknar helt värde i övrigt.
SvaraRaderaFinns det alls något vi med säkerhet kan säga har ett egenvärde?