I filmen The Matrix från 1999 får huvudpersonen Neo klart för sig att det liv han hittills levt blott är en del av en datorsimulering, iscensatt av ondskefulla AI-varelser någon gång närmare 2199 än 1999. I en nyckelscen tidigt i filmen erbjuds Neo valet mellan ett blått piller och ett rött. Tar han det blå pillret kan han återgå till sitt vanliga trygga (men illusoriska) liv i Matrix, som datorsimuleringen kallas. Tar han istället det röda kan han bryta sig lös från Matrix och ge sig ut i den fasansfulla men verkliga världen utanför och få veta hur den är beskaffad, samt delta i människornas frihetskamp mot AI-varelserna. Då finns emellertid ingen väg tillbaka till det gamla livet. Ett icketrivialt dilemma!
Den mångbottnade och sevärda filmen, och inte minst scenen med de båda pillren, har gjort starkt avtryck i kulturen. Ett exempel är antologin Taking the Red Pill: Science, Philosophy and Religion in The Matrix från 2003, redigerad av Glenn Yeffeth, som bjuder på en varierad samling texter som alla tar The Matrix som avstamp för filosofiska funderingar av olika slag. Den hör till de bästa böcker jag läst på denna sida millennieskiftet - något jag inte insåg när jag först läste den, men som jag idag, sex eller sju år senare, konstaterar som ett faktum. Dock, liksom alla antologier lider den av en viss ojämnhet, och det är absolut inte så att jag gillar alla bokens texter. Så t.ex. fann jag Paul Fontanas försök att påvisa att filmen handlar om Jesus så långrandigt att jag snabbt övergick till att skumma istället för att läsa. Nästan lika tröttsam fann jag Peter Boettkes nyliberala predikan om att det röda pillret står för ett fritt samhälle utan statliga ingripanden i våra liv eller i marknaden, medan det blå representerar slumret hos de ofria människorna i Sovjetunionen eller i en välfärdsstat av skandinaviskt snitt.
En antologi bör emellertid inte bedömas och betygsättas utifrån dess sämsta bidrag, utan på basis av dess höjdpunkter. Om den innehåller en enda uppsats som påverkar en på djupet, så räcker det för att boken med råge skall räknas som läsvärd. Taking the Red Pill innehåller inte blott en utan två texter som gjort så djupt intryck på mig att jag utan överord kan säga att de påverkat mitt sätt att se på världen. Det handlar om Why the future doesn't need us av Bill Joy, och om Are we living in the Matrix? av Nick Bostrom. Låt mig säga några korta ord om vardera.
1. Joy
Den amerikanske datavetaren och superentreprenören Bill Joys essä Why the future doesn't need us publicerades ursprungligen 2000 i tidskriften Wired, och jag har haft anledning att nämna den i två tidigare inlägg här på bloggen. Joy varnar för de enorma risker - det är ingen överdrift att säga att hela mänskligheten står på spel - som är förknippade med utvecklingen inom delar av gen-, nano- och robottekniken.
Låt mig här nämna blott ett av hans (välgrundade) mardrömsscenarier. Vi är snabbt på väg mot en situation där avancerad genteknik inte är förbehållet laboratorierna på universiteten och de stora bioteknikbolagen, utan där var och en för några tusenlappar kan dra igång sin egen verksamhet hemma i hobbyrummet. Hur kan vi försäkra oss om att inte någon galen terrorist - eller någon uttråkad tonåring som blivit blasé på spridande av datavirus - pysslar ihop ett biologiskt virus som kombinerar 100% dödlighet med dito smittsamhet?
Joys essä kan ses som ett desperat försök att åtminstone föra upp dessa ruskigt svåra frågor på den offentliga dagordningen. Mina upprepade hänvisningar till den kan tolkas på samma sätt.
2. Bostrom
Den svenskfödde Oxfordfilosofen Nick Bostroms bidrag Are we living in the Matrix? är en förenklad framställning av ett argument han publicerat i tidskriften Philosophical Quarterly, för att det inte bara är möjligt utan rentav troligt att vi lever i en datorsimulering à la The Matrix. Jag har kort beskrivit hans argument bl.a. i Notices of the American Mathematical Society och skall inte här fördjupa mig ytterligare i saken, utan nöjer mig med att konstatera följande. Å ena sidan är argumentet seriöst. Å andra sidan vilar det på vissa obevisade premisser som vi inte behöver acceptera, varför vi inte heller är tvungna att acceptera slutsatsen.
Jag tror inte att vi bor i en datorsimulering (och det är tveksamt om Bostrom själv tror det), men argumentet har påverkat mig i min syn på vissa religionsfrågor. Innan jag tog del av Bostroms argument fann jag tanken att vårt universum skulle styras av något slags högre medvetande omöjlig att ta på allvar. Efter att ha funderat över hans resonemang kring de scenarier han föreslår finner jag inte längre tanken lika totalt orimlig att vårt universum skulle vara inbäddat i något annat och större, där någon medvetet skapat oss. Jag tror fortfarande inte på Gud, men Bostrom har fått mig att tänka i något ödmjukare banor än tidigare i frågan om hans eventuella existens. Dock skyndar jag mig att tillägga, i linje med avslutningen på den världsbildsföreläsning jag för en tid sedan publicerade här på bloggen, att jag, i brist på evidens fortsatt ställer mig helt avvisande när det gäller vissa specifika fantasier som t.ex. den om den psykotiskt svartsjuke och sexualfixerade (men här i västerlandet obegripligt populäre) guden Jahve.
En antologi bör emellertid inte bedömas och betygsättas utifrån dess sämsta bidrag, utan på basis av dess höjdpunkter. Om den innehåller en enda uppsats som påverkar en på djupet, så räcker det för att boken med råge skall räknas som läsvärd. Taking the Red Pill innehåller inte blott en utan två texter som gjort så djupt intryck på mig att jag utan överord kan säga att de påverkat mitt sätt att se på världen. Det handlar om Why the future doesn't need us av Bill Joy, och om Are we living in the Matrix? av Nick Bostrom. Låt mig säga några korta ord om vardera.
1. Joy
Den amerikanske datavetaren och superentreprenören Bill Joys essä Why the future doesn't need us publicerades ursprungligen 2000 i tidskriften Wired, och jag har haft anledning att nämna den i två tidigare inlägg här på bloggen. Joy varnar för de enorma risker - det är ingen överdrift att säga att hela mänskligheten står på spel - som är förknippade med utvecklingen inom delar av gen-, nano- och robottekniken.
Låt mig här nämna blott ett av hans (välgrundade) mardrömsscenarier. Vi är snabbt på väg mot en situation där avancerad genteknik inte är förbehållet laboratorierna på universiteten och de stora bioteknikbolagen, utan där var och en för några tusenlappar kan dra igång sin egen verksamhet hemma i hobbyrummet. Hur kan vi försäkra oss om att inte någon galen terrorist - eller någon uttråkad tonåring som blivit blasé på spridande av datavirus - pysslar ihop ett biologiskt virus som kombinerar 100% dödlighet med dito smittsamhet?
Joys essä kan ses som ett desperat försök att åtminstone föra upp dessa ruskigt svåra frågor på den offentliga dagordningen. Mina upprepade hänvisningar till den kan tolkas på samma sätt.
2. Bostrom
Den svenskfödde Oxfordfilosofen Nick Bostroms bidrag Are we living in the Matrix? är en förenklad framställning av ett argument han publicerat i tidskriften Philosophical Quarterly, för att det inte bara är möjligt utan rentav troligt att vi lever i en datorsimulering à la The Matrix. Jag har kort beskrivit hans argument bl.a. i Notices of the American Mathematical Society och skall inte här fördjupa mig ytterligare i saken, utan nöjer mig med att konstatera följande. Å ena sidan är argumentet seriöst. Å andra sidan vilar det på vissa obevisade premisser som vi inte behöver acceptera, varför vi inte heller är tvungna att acceptera slutsatsen.
Jag tror inte att vi bor i en datorsimulering (och det är tveksamt om Bostrom själv tror det), men argumentet har påverkat mig i min syn på vissa religionsfrågor. Innan jag tog del av Bostroms argument fann jag tanken att vårt universum skulle styras av något slags högre medvetande omöjlig att ta på allvar. Efter att ha funderat över hans resonemang kring de scenarier han föreslår finner jag inte längre tanken lika totalt orimlig att vårt universum skulle vara inbäddat i något annat och större, där någon medvetet skapat oss. Jag tror fortfarande inte på Gud, men Bostrom har fått mig att tänka i något ödmjukare banor än tidigare i frågan om hans eventuella existens. Dock skyndar jag mig att tillägga, i linje med avslutningen på den världsbildsföreläsning jag för en tid sedan publicerade här på bloggen, att jag, i brist på evidens fortsatt ställer mig helt avvisande när det gäller vissa specifika fantasier som t.ex. den om den psykotiskt svartsjuke och sexualfixerade (men här i västerlandet obegripligt populäre) guden Jahve.
För den intresserade; en kort introduktion till Bostroms "simuleringsargument" kan man höra på: http://philosophybites.libsyn.com/nick-bostrom-on-the-simulation-argument
SvaraRaderaDet som irriterar mig lite med de här scenarierna (även om även jag roas av dem) är tre saker: (1) Antagandet att det för en person skulle göra subjektiv skillnad att var "bara" simulerad eller verklig - våra värdringar och begrepp om av våra liv bygger ju på det vi är bekanta med, så om vi är simulerade... , (2) Antagandet att det skulle gå att avgöra om man lever i en simulerad värld eller inte, Morpheus replik "Welcome to the real world..." är ju den punkt då Matrix dör som filosofiskt intressant film, (3) Antagandet att samma faktorer skulle vara värdebestämmande i en simulerad värld som en verklig - dvs. om världen som jag känner den är ett påhitt, så gäller väl det också mina uppfattningar om vad som är viktigt med tillvaron, livet, etc - exempelvis idén att det är viktigt at leva ett autentiskt liv, "må bra på riktigt", att leva i en värld som inte är en datorsimulering, und so weiter Finns några andra också - grundproblemet är att har man väl börjat ifrågasätta grundläggande uppfattningar som är bas för allt annat vi tror, så kan man inte sätta parentes kring vissa saker.
SvaraRaderaJag tenderar att instämma, Christian, även om det inte är antagandena i sig jag finner irriterande, utan snarare tendensen hos vissa ytliga kommentatorer att implicit ta dem för givna utan att se att det finns vare sig alternativ eller ett behov av att motivera antagandena. I sin uppsats The Matrix as metaphysics bringar David Chalmers reda i en del av dessa frågor på ett i mitt tycke föredömligt vis.
Radera