Den principfaste politikern Per Ahlmark

Trots att 83:orna Gustaf Fridolins och Annie Lööfs raketkarriärer förvränger perspektivet på svenska politikers åldrar en smula får nog Per Ahlmark ändå klassas som ett före detta politiskt underbarn. Född 1939 var han alltså bara 39 år gammal då han 1978 drog sig tillbaka från partipolitiken för att under de följande decennierna ägna sig åt författarskap och partipolitiskt obunden samhällsdebatt.

Den fråga som han ständigt återkommer till är försvaret av demokratin och fördömandet av diktaturer, vilket i sig är gott och väl, men som i Ahlmarks fall tenderar att bli problematiskt då det urartar i en extremt enögd syn på Israel-Palestina-konflikten (där all kritik mot Israel slentrianmässigt avfärdas som antisemitism), i ett försvar av Irakinvasioner och liknande våldsinsatser, och mer allmänt hamnar obehagligt nära amerikansk neokonservatism.

Sitt genombrott som samhällsdebattör fick Ahlmark redan som gymnasist, genom den uppmärksamhet som hans hemställan till regeringen, författad tillsammans med skolkamraten Hans Hederberg, fick. Ahlmark och Hederberg protesterade mot den obligatoriska morgonbönen på Södra Latin som de ansåg kränkte deras religionsfrihet. Deras tilltag väckte en idag närmast obegriplig anstöt, men vinden vände (åtminstone i Ahlmarks närmaste omgivning) då Herbert Tingsten gav dem sitt stöd på Dagens Nyheter ledarsida.

1958 gick Ahlmark med i Folkpartiets ungdomsförbund, och redan 1960 valdes han till förbundets ordförande. Han kom snabbt att bli en av partiets mer inflytelserika idédebattörer, och när han 1978 lämnade partipolitiken hade han hunnit med både att bli partiledare och att sitta halvannat år som arbetsmarknadsminister i den första regeringen Fälldin.

Per Ahlmark är nu aktuell med självbiografin Gör inga dumheter medan jag är död. Den är både intressant och irriterande, men som helhet klart läsvärd. För ett mer nyanserat omdöme om boken vill jag lyfta fram två svagheter hos den, och en styrka.

Bokens första svaghet är dess språk. Detta förvånade mig verkligen, då ju Ahlmark under åren närmast efter sitt avhopp från politiken skrev flera diktsamlingar, och jag föreställde mig att en poet borde behärska språket bättre. Men sida upp och sida ned störs man av grammatiska tveksamheter och okänsliga ordval. Som ett exempel (bland hundratals liknande) kan nämnas hur Ahlmark kallar den tobaksrök som ständigt stod kring Thorbjörn Fälldin för ”Lützen-dimma” - en tämligen sliten metafor som man dock kunde överse med om den användes en gång, men när Ahlmark några dussin sidor senare använder exakt samma uttryck en gång till blir det för mycket.

Av alla Ahlmarks språkliga egenheter är hans extremt frekventa bruk av ordet ”naturligtvis” det allra mest irriterande. I hans användning - i meningar som ”Den pjäs som överväldigade mig mer än allt annat blev naturligtvis uruppförandet 1956 av Eugene O’Neills ’Lång dags färd mot natt’” - signalerar ordet att läsaren antingen är korkad eller gravt obildad som inte inser hur slutsatsen följer som en självklarhet antingen ur vad som sagts tidigare i boken eller ur sakförhållanden som varje bildad människa rimligtvis borde känna till. Ahlmark verkar helt omedveten om denna hans stilistiska egenhet, och hur det slår tillbaka på honom själv när han förlöjligar H.M. Konungen för dennes ständigt återkommande ”självfallet”.

Bokens andra svaghet är dess brist på intellektuell reflektion, i följande avseende. Ahlmark redogör för en rad hårda meningsmotsättningar han varit inblandad i, främst från tiden som politiker men också senare. För att förstå dessa konflikter räcker det inte att få veta Ahlmarks ståndpunkt - vi behöver också veta vilka argument som finns för ståndpunkten, vilka som finns för motpartens ståndpunkt, och gärna också hur Ahlmark tänkt när han vägt dessa mot varandra. Sådan fördjupning lyser emellertid i stort sett med sin frånvaro i boken.

Den avgörande konflikten inom den Fälldinska trepartiregeringen - vilken Ahlmark satt med i 1976-1978 - som några månader efter hans avhopp ledde till regeringens fall, var den om kärnkraften. Ahlmarks insiderbeskrivning av konflikten är av visst intresse vad beträffar intrigspelet såväl inför regeringsbildningen som under själva regerandet, men hans behandling av konfliktens sakinnehåll är ytterst torftig. Han beskriver den kort och gott som att Folkpartiet och Moderaterna var angelägna om att Sverige skulle ha en tillräcklig elförsörjning, medan Centerpartiets ståndpunkt att kärnkraften borde avvecklas inte ens antydningsvis ges någon förklaring. Just denna fråga råkar jag känna till såpass väl att Ahlmarks ointresse för sakargument inte betyder så mycket för mitt utbyte av boken, men det finns andra frågor där frånvaro av sakdiskussion gör att jag får svårt att förstå konflikten.

Ett sådant exempel är striden om tvåkammarriksdagen, vars avskaffande 1971 föregicks av många års strider, där de borgerliga partierna (inte minst Folkpartiet och Per Ahlmark) drev på för att införa dagens enkammarsystem, medan Socialdemokraterna med Tage Erlander i spetsen höll emot. Ahlmark ger en synnerligen svartvit bild av konflikten, där enkammarriksdagen beskrivs som det demokratiskt enda godtagbara, och Socialdemokraternas motstånd som enbart ett principlöst försök att klamra sig fast vid makten. Här hade jag verkligen önskat mig en fördjupning i själva sakfrågan, men Ahlmark nöjer sig med att döma ut tvåkammarriksdagen som ”odemokratisk” - en devalvering av ordet som jag finner snudd på stötande. Såvitt jag kan se skiljer sig tvåkammarsystemet från det nuvarande i tre avseenden, nämligen (i) att ledamöterna i första kammaren valdes inte direkt av valmanskåren utan indirekt via kommuner och landsting, (ii) att inte hela riksdagen omvaldes samtidigt, och (iii) att de två kamrarnas ledamöter valdes på olika mandattid. Ingen av dessa saker slår mig som ”odemokratisk”, och det minsta man hade kunnat önska av Ahlmarks diskussion vore att han preciserade vad det var i systemet som fick honom att ta till sådana brösttoner.

Ett annat exempel på otillräckligt förklarad meningsmotsättning är striden i Folkpartiet efter valet 1973 rörande ett eventuellt samgående med Centerpartiet. Pådrivande var dåvarande folkpartiledaren Gunnar Helén, medan Ahlmark dömde ut idén som ett försök att förinta Folkpartiet och därmed beröva Sverige ett liberalt alternativ. Men inte ens den mest naivt nickande läsare kan väl tro på att detta var Heléns och en rad andra ledande folkpartisters verkliga motiv för reformen? Nog hade väl dessa ändå en idé om att ett samgående på något vis skulle gynna Sverige? Om detta tiger Ahlmark, till förfång för skildringens begriplighet.

Bokens stora styrka, å andra sidan, finns i Ahlmarks psykologiska personteckning av sig själv, som är mycket intressant och känns väldigt äkta. Både hans sympatiska och hans mindre sympatiska drag tecknas ingående och ibland obamhärtigt. Bokens titel (lånad av den judisk-österrikiske 1800-talstänkaren Theodor Herzl) är snudd på genial, då den fångar dels författarens fixering vid sin kroppsliga skröplighet (troligtvis med hypokondriska inslag), dels hans närmast totala brist på ödmjukhet i torgförandet av sina egna värderingar som De Enda Rätta.

Till hans mer tilltalande drag kommer en principfasthet som förbjuder honom att av strategiska skäl driva frågor mot sin egen övertygelse, eller ens att tillfälligt släppa frågor han själv finner viktiga. Detta är en egenskap jag beundrar och gärna vill efterlikna (om än inte in absurdum), men den är utan tvekan också kostsam. Något enkelt och entydigt svar på varför han lämnade politiken ger Ahlmark inte, men för mig känns det ganska tydligt att hans principfasthet gjorde det slitsamt att verka i en organisation med många olika viljor och idéer. För att konstruktivt arbeta tillsammans även om man inte tycker lika i alla detaljer krävs ett visst mått av kompromissvilja, något Ahlmark tycks ha haft mindre av än många andra, mer uthålliga, politiker.

En sidoeffekt av hans utpräglade principfasthet och närmast totala övertygelse om att själv sitta inne med sanningen, är att han haft lätt att bli ovän med folk. Påfallande många av bokens personporträtt blir därför till bittra karaktärsmord. Bland dem som utsätts för detta finns Ahlmarks företrädare på partiledarposten Gunnar Helén, hans efterträdare Ola Ullsten, moderatledarna Gösta Bohman och Carl Bildt, och Filmhusets tidigare styrelseordförande Harry Schein. Ett påfallande undantag är Torbjörn Fälldin, som Ahlmark trots de ibland svåra meningsmotsättningarna tyckte och tycker mycket om.