Kunskap på gott och ont

Jag undslapp mig nyligen, här på bloggen, påståendet att kunskap har ett egenvärde. Kanske var det förhastat - etik och värdeteori är knepigt värre. Vad jag menade var på ett ungefär följande. Allt annat lika föredrar jag att veta hur världen är beskaffad framför att inte göra det - en preferens som jag knappast är ensam om, och som (mina vidlyftiga månatliga bokinköp till trots) är starkare än vad dess avtryck i BNP indikerar.

Men är det verkligen sant att jag föredrar att veta hur världen är beskaffad? Inte på alla punkter. När det gäller mina vänners matsmältning med tillhörande avfallsprodukter föredrar jag att inte ha alltför detaljerad kunskap, för att nu ta ett exempel bland många. För ett annat exempel hänvisar jag till en text jag skrev 2008 om farorna med vidskepelse och religiösa vanföreställningar, där jag tillät mig följande reservation:

Jag tycker [inte] att religiösa vanföreställningar alltid och i alla lägen bör bekämpas. Torgny Lindgren berättar i sin roman Norrlands akvavit om den gamle väckelsepredikanten Olof Helmersson som på sin ålders höst återvänder till de trakter i norra Västerbotten där han en gång frälst så många själar. Under sina år i förskingring har han blivit klar över att det han för snart ett halvsekel sedan förkunnade var helt på tok. Gud finns inte, och Olof vill nu meddela sina gamla lärjungar denna insikt. Den urgamla Gerda, som ligger på sitt yttersta, gläds till tårar över att återse sin själasörjare, och talar varmt om sin tro och förtröstan. Olof drabbas av tunghäfta, och det hela är andlöst spännande: måtte den gamla hinna dö innan Olof kommer till skott med att slå sönder hennes världsbild!

Ett annat exempel där det finns anledning att ifrågasätta om kunskap alltid är av godo tar Christer Fuglesang upp i en kolumn i det nyutkomna numret av Sans, nämligen placeboeffekten:

Verkan tros komma av att patienten förväntar sig att medlet ska hjälpa mot symtomen. Om man övertygar en patient som får lindring av placebo om att medlet faktiskt inte kan fungera och effekten därmed upphör, har man då gjort något oetiskt? Detta är ett specialfall av den större frågan om i vilken utsträckning man ska blanda sig i folks livslögner. Alla tycks ha livslögner, och en del argumenterar för att det är nödvändigt, att vi blir lyckligare så. Men var ska man dra gränsen mellan att framhålla sanningen och låta tron bestå när det sistnämnda verkar gynna den individuella lyckan mest?

Det är inte svårt att hitta ytterligare kandidater till motexempel till tesen om att kunskap är gott. Filosofen Nick Bostrom gör ett mycket läsvärt försök till systematisk genomgång i sin uppsats Information hazards: a typology of potential harms from knowledge från 2009 - varmt rekommenderad läsning! Listan över exempel blir mycket lång, alltifrån lättsamma exempel som att jag inte i förväg vill veta hur filmen slutar¹, via risken att jag genom att ha bevittnat t.ex. en avrättning i undre världen besitter kunskap som innebär fara för mitt eget liv, till de eventuella apokalyptiska konsekvenserna av forskningsframsteg inom exempelvis bioteknik eller artificiell intelligens - något jag varit inne på i ett par tidigare blogginlägg.

Inför Bostroms närmast överväldigande parad av exempel på vad han kallar information hazards - möjliga negativa konsekvenser av ökad kunskap - är jag nu nog beredd att släppa tesen om kunskap som något i grunden gott. En rimligare hållning verkar vara att betrakta kunskap som något som kan vara på gott eller ont, och att vi helt enkelt får göra vårt bästa att avgöra saken från fall till fall. Bostrom avstår ödmjukt från att ge något bestämt svar på vad för slags förhållningssätt som är det rätta. Det finns dock, som han påpekar, en väldig bias för idén om kunskap som något gott, inte minst i akademiska sammanhang:

One possible response [to the whole plethora of possible information hazards] would be to take to heart the manifold ways in which the discovery and dissemination of information can have negative effects. We could accept the need to qualify the fawning admiration and unquestioning commitment to the pursuit of truth that currently constitutes official policy—if not always consistent practice—in most universities and learned bodies. A motto like Harvard’s “Veritas!” could be viewed as naïve and reckless. Instead, one might conclude, we ought to think more carefully and open‐mindedly about which particular areas of knowledge deserve to be promoted, which should be let be, and which should perhaps even be actively impeded.

Fotnot

1) Ett annat exempel åt det mer lättsama hållet i Bostroms uppräkning är följande.

Two gentlemen, A and B, are in a small room when A breaks wind. Each knows what has happened. Each might also know that the other knows. Yet they can collude to prevent an embarrassing incident. First, B must pretend not to have noticed. Second, A might, without letting on that he knows that B knows, provide B with some excuse for escaping or opening the window; for example, A could casually remark, after a short delay, that the room seems to be rather overheated. The recognition hazard consists in the possibility of dissemination of some information that would constitute or force a public acknowledgement; only then would the flatus become a socially painful faux pas.

Ännu ett:

Suppose that hundreds of rock fans are driving to the Glastonbury music festival. At some point each driver reaches an intersection where the road signs have been vandalized. As a result, there is uncertainty as to turn left or right. Each driver has some private information, perhaps a dim drug‐clouded recollection from the previous year, which gives her a 2/3 chance of picking the correct direction. The first car arrives at the intersection, and turns right. The second car arrives, and also turns right. The driver in the third car has seen the first two cars turn right, and although his private intuition tells him to turn left, he figures it is more likely that his own intuition is wrong (1/3) than that both the preceding cars went the wrong way (1/9); so he turns right as well. A similar calculation is performed by each subsequent driver who can see at least two cars ahead. Every car ends up turning right.

In this scenario, there is a 1/9 chance that all the rock fans get lost. Let us suppose that if that happens, the festival is cancelled. Had there been a dense fog, preventing each driver from seeing the car in front (thus reducing information), then, almost certainly, approximately 2/3 of all the fans would have reached Glastonbury, enabling the festival to take place. Once the festival starts, any lost fans can hear the music from afar and find their way there. We could thus have a situation in which reducing information available to each driver increases the chance that he will reach his destination. Clear weather creates an informational cascade that leads to an inefficient search pattern.