Höstens doktorsavhandlingar: ett personligt urval

Som universitetslärare och -forskare går jag ofta på disputationer och doktorsmiddagar. Det brukar vara givande och mycket trevliga tillställningar. Ofta rör det sig om doktorander som man känt i något halvt årtionde eller så på ett professionellt plan men inte så privat, och då brukar i synnerhet middagarna, där man som regel får träffa doktorandes föräldrar och övriga familj, skänka en fördjupande bakgrundsteckning åt den bild man har av denne.

Bland de doktorsavhandlingar som lagts fram och försvarats under hösten detta nådens år 2011 vill jag här lyfta fram tre. Mitt urval är, vilket kommer att framgå, starkt subjektivt, något jag dock vill försvara med att någon objektiv metod för urval av de bästa eller viktigaste doktorsavhandlingarna knappast står att finna.

Två av de avhandlingar jag valt ut är författade av doktorander jag handlett: Daniel Ahlberg och Oscar Hammar. Båda fokuserar på den gren av sannolikhetsteorin som kallas perkolation, om än ur ganska olika vinklar. Perkolationsteori kan beskrivas som det matematiska studiet av spridningsfenomen i oordnade material. Huruvida en porös sten släpper igenom vatten, om ett visst virus har kraft att skapa ett epidemiskt utbrott, eller om ett enskilt blixtnedslag i ett träd riskerar leda till en stor skogsbrand, är frågor vilkas svar beror på många olika faktorer, men som tenderar att uppvisa tröskelfenomen. I starkt idealiserad form kan de modelleras som perkolationsprocesser - stora och slumpmässigt uttunnade nätverk där den centrala frågan är om det efter uttunningen återstår någon stor sammanhängande komponent eller inte.

• Daniel Ahlberg försvarade den 30 september sin avhandling Asymptotics and Dynamics in First-passage and Continuum Percolation. Större delen av avhandlingen behandlar asymptotik för så kallad första-passageperkolation, som modellerar inte bara om ett material är genomträngligt utan också hur fort det går. Detta är ett relativt välutvecklat område, men Daniel gör väsentliga nya bidrag, bl.a. genom att på nya sätt knyta an till klassisk gränsvärdesteori för stokastiska summor. Avhandlingen blir extra läsvärd tack vare att Daniel i den ambitiösa kappan ger en av de bästa introduktioner till perkolationsteorin jag sett. Ett mustigt formulerat pressmeddelande fick en Metro-reporter att tro att avhandlingen handlade om konfetti (vilket den inte gör).
  
  
• Oscar Hammar försvarade i fredags, den 16 december, sin avhandling Percolation: Inference and Applications in Hydrology. I avhandlingen utvecklar Oscar en statistisk slutledningsteori för ofullständigt observerade perkolationsprocesser. Detta är i stort sett jungfrulig mark, men kan potentiellt bli av stor vikt för perkolationsteorins tillämpningar, ty då systemens beteende genom bland annat ovan nämnda tröskelfenomen så starkt beror på parametervärdena är det ju angeläget att kunna skatta dessa ur data. Jag hoppas därför att även andra än Oscar kommer att våga sig på detta forskningsområde framöver.
  

I och med att jag som handledare varit delaktig i dessa båda avhandlingsarbeten ligger de mig självklart varmt om hjärtat. På ett mer personligt plan känner jag mig dock minst lika berörd av en tredje aktuell doktorsavhandling, författad av min syster Lisa Hernqvist (född Häggström).¹

• Lisa Hernqvist försvarade den 11 november sin doktorsavhandling Tunnel Grouting: Engineering Methods for Characterization of Fracture Systems in Hard Rock and Implications for Tunnel Inflow. Ämnet är geoteknik, och mer specifikt modellering av sprickor och spricksystem i berggrunden i avsikt att åstadkomma effektiva tätningsmetoder i samband med tunnelborrning. Att här finns en hel del att göra kan var och en inse som påminner sig tunnelbygget i Hallandsåsen, varifrån Lisa hämtat en del av sina data. Området har starka beröringspunkter med perkolationsteorin, och mycket riktigt har Lisa i ett av sina delprojekt samarbetat med Oscar; deras gemensamma artikel med den bastanta titeln Relating the Hydraulic Aperture and the Median Physical Aperture for Rock Fracture with Large Aperture Variance using Percolation Theory finns med i båda avhandlingarna.
  

Fotnot

1) På alla de tre här nämnda personernas doktorsmiddagar höll jag uppriktigt uppskattande tal, men när det gäller min egen sinnesrörelse i sammanhanget står talet till Lisa i särklass bland de tre. Här är talet, i minimalt redigerad form:

Jag är Lisas frisör.

Nu undrar ni säkert varför jag påstår något sådant. Det finns två skäl till det.

För det första vill jag inte avvika från ett vinnande koncept. När jag själv hade min doktorsmiddag för ganska precis 17 år sedan, så höll Lisa ett bejublat och varmt uppskattat tal. De av er som var där minns det säkert ännu idag. En av mina kollegor blev så imponerad av Lisa att han som tack för det fina talet gav henne en diktsamling av Tomas Tranströmer.

Lisa brukade klippa mitt hår på den tiden, och hade den dagen gjort det mellan disputationen (då jag uppträdde ovårdat långhårig i hästsvans) och middagen (då jag var kortklippt och prydlig som nu ungefär). Detta gav henne legitimitet att använda sig av den överraskande och effektfulla inledningsfrasen "Jag är Olles frisör", och jag vill inte vara sämre.

För det andra är det faktiskt sant. En gång när Lisa var fyra och jag var fem (eller möjligen när Lisa var fem och jag var sex) lekte vi att hon hade cancer i håret och att jag var kirurgen som var tvungen att klippa bort en rejäl tofs. Under de månader som följde hade hon en lite märklig frisyr. Men det har som väl är hunnit rätta till sig.


* * *

Jag har två underbara småsystrar, och Lisa är den ena. Vår morfar brukade säga att hon var min "hartnär tvillingsyster", och något låg det väl i detta då det inte skiljer mer än ett år och ett par månader mellan oss. Lotta, däremot, är hela tre år yngre än Lisa – ett sladdbarn!

Vi har varit med om så mycket tillsammans att jag blir lite ställd över överflödet av saker att berätta om. Men med anknytning till att Lisa idag har lagt fram en så fin doktorsavhandling, låt mig säga något om hennes skrivande.

Jag har alltid betraktat Lisa som den mest kreativa i vår syskonskara, oavsett om det gäller bildkonst, musik eller skrivande. Jag minns särskilt en uppsats hon skrev under sitt high school-år i USA där hon i rasande elegant dialogform och med filosofiskt skarpsinne påvisade ohållbarheten i vissa vanligt förekommande trosföreställningar. Men när hon kom hem till Sverige så ville det sig inte riktigt i gymnasiets uppsatsskrivningar. Visserligen skrev hon överlägset bättre och intressantare uppsatser än jag, men medan jag fick 5:or i betyg på mina, så fick hon bara 3:or och 4:or. Jag skämdes faktiskt lite över detta, och Lisa var nog lite frustrerad, för en dag bad hon att få se någon av mina uppsatser för att eventuellt förstå vad hon gjorde för fel. Jag gav henne en eller ett par av mina uppsatser – det var exemplariska men dödstråkiga utredande uppsatser över ämnen som Betyg på gott och ont och Svensk 1900-talslitteratur. Lisa läste igenom dem och lämnade tillbaka dem med ett lite besviket "jaha, är det så man skall skriva", och skrev sedan enbart urtrista uppsatser med betyget 5 resten av gymnasiet.

Kanske är det lite långsökt, men jag tror att den här händelsen pekar på en talang hos Lisa som vi nu åter sett prov på. Jag syftar på hur smidigt hon anpassat sig till den stilistiskt något fyrkantiga genren geoteknisk doktorsavhandling.

Detta om gymnasietiden i mitten på 80-talet. Jag vill inte uppehålla er hela kvällen, så vi får köra lite fast forward!

Vi syskon har haft jättestor glädje av varandra genom åren, och det är underbart att regelbundet få träffa Lisas fantastiska familj. Hennes make naturligtvis... och de fyra välartade barnen som ofta får mig att tänka på hur det var när Lisa, Lotta och jag var små – dels genom deras blotta uppenbarelse, men också genom att de gärna frågar efter hur det var på den tiden. "Berätta om något dumt som mamma gjorde när hon var liten", kan det t.ex. heta. (Men så roligt skall vi inte ha nu.)

Det är också trevligt att ibland ses på tu man hand, syskon emellan. Bland det bästa jag gjort det senaste året var när Lisa och jag åkte upp till Dalarna tillsammans sista helgen i februari för att åka Öppet Spår – den nio mil långa skidturen från Sälen till Mora. Vad som gladde mig extra mycket var att det var jag som dominerade vår interna tävlan. Jag ledde faktiskt över Lisa i fem mil – över halva loppet! Och nu när planen är att vi skall göra samma sak i vinter igen (om det nu blir någon vinter), så har jag höga ambitioner. Jag hoppas göra ännu bättre ifrån mig än sist, och leda över Lisa i sex eller sju mil – kanske ända fram till Hökberg om det vill sig riktigt väl.


* * *

Vi kommer från akademisk familj och det här med disputationer har vi varit med om tidigare. Men när farbror Steffen doktorerade (kan det ha varit 1978?) så hade Lisa inte någon riktig kläm på skillnaden mellan att doktorera och att "ta Nobelpris" som hon kallade det. Hur som helst är det kanske inte lika dramatiskt för oss att göra det (doktorera alltså) som för dem med annan familjebakgrund, men jag måste ändå medge att det känns lite märkvärdigt att ha en lillasyster som är doktor...

Skål för Lisa och för hennes strålande prestation idag!