tisdag 27 december 2011

Om att arbeta i strid med sin övertygelse

Kan en vetenskaplig publikation innehålla passager som är rörande?

Daniel Dennetts1 och Linda LaScolas uppsats Preachers who are not believers från förra året2 erbjuder vad som enligt min mening är ett exempel på det. I uppsatsen redovisar de öppenhjärtiga djupintervjuer med fem protestantiska präster som alla i hemlighet förlorat sin tro, men som likväl fortsatt att utöva sitt yrke. Det är mycket intressant att ta del av hur dessa personer tänker. Flertalet av dem skulle helst vilja lämna yrket, men befinner sig i sådana socio-ekonomiska omständigheter att de inte kan eller vågar. Den egna icke-trons mörka hemlighet tenderar att skapa en ensamhetskänsla mitt i församlingens varma sociala gemenskap. Därför blir jag lite rörd då metodistpastorn Wes (fingerat namn) berättar om hur han successivt börjar anförtro sig åt en vän i församlingen som bär på liknande grubblerier och ontologiska böjelser:
    We kind of felt each other out over the course of time ... just a little bit of self-revelation at a time. And we got to the point, you know, where he felt comfortable saying things to me.

    Perhaps he was the one that maybe kind of initiated asking questions, trying to figure out what I thought of some things. I can’t remember exactly what he said, but he brought it up: "Do you think there is a being out there somewhere?" And at that point, I knew him well enough, so I said "Oh, no." He absolutely died laughing! And he said, "You know, I’ve really been wrestling with that myself, but I’ve never met anybody who just said, 'Oh, of course not!'" He hasn’t been privy to all my years of struggle. He was just shocked that I was just so matter-of-fact.

Hur vanligt fenomenet med icke-troende präster är ger Dennetts och LaScolas icke-kvantitativa studie inte någon ledning om, men deras intervjuobjekt förefaller övertygade om att de är långt ifrån ensamma om sin besvärliga sits.

Själv tror jag att fenomenet med personer som yrkesmässigt agerar i strid med sin hemlighållna inre övertygelse sträcker sig långt bortom prästyrket. Tag t.ex. våra yrkespolitiker. I ett land som Sverige viner partipiskan hårt, och det är lätt att tänka sig att en och annan ledande politiker väljer att bita ihop och spela med i en politik de innerst inne inte tror på.3 Liknande inre konflikter kan nog uppstå i de flesta yrken. Vad som troligtvis mildrar och i många fall eliminerar fenomenet är den mänskliga tendensen och förmågan till självsuggerering, självövertalning och solidarisering med det man råkar arbeta för.

Universitetsprofessorer då? Vi är ju fria forskare, sägs det, vilket väl borde borga för att vi är öppna med vad vi anser, och inte hamnar i lägen där vi behöver mörka anstötliga uppfattningar och arbeta tvärs emot dessa? Flera faktorer komplicerar denna idealbild. Jag tänker här främst på det faktum att många av oss tenderar att ta på oss lednings- och liknande ansvarsfulla uppdrag, från forskargruppsledare och uppåt, där vi inte längre företräder enbart oss själva utan större grupper och intressen. Personligen kan jag i någon mån känna av denna problematik,4 och spänningen som uppstår när överensstämmelsen inte är perfekt mellan å ena sidan organisationens som jag företräder intresse och å andra sidan något högre ideal. Jag vill gärna tänka på mig själv som en principfast person som hellre stiger av ett uppdrag än arbetar stick i stäv med mina ideal och vad jag tror på. Sådan principfasthet bör dock begagnas med viss omsorg och inte drivas in absurdum. För att arbeta konstruktivt i en organisation med många olika viljor behövs också ett visst mått av kompromissvilja. Jag kan inte påstå att denna balansgång ännu satt mig på några riktigt svåra prov,5 men jag är beredd på att de kan komma.

Fotnoter

1) Daniel Dennett har länge hört till mina favoriter bland nutida filosofer, inte för att jag alltid nödvändigtvis skulle hålla med honom utan mer för att han skriver så spänstigt och medryckande. Sina främsta insatser har han gjort inom medvetandefilosofin där han företräder en långt driven fysikalistisk uppfattning. Oftast citerad är hans bok Consciousness Explained från 1992, men som ingång i hans författarskap skulle jag personligen hellre rekommendera Sweet Dreams från 2005.

2) Evolutionary Psychology 8 (2010), 121-150.

3) Kjell-Olof Feldt är ett namn man kan komma att tänka på i sammanhanget.

4) Mina tyngsta uppdrag för närvarande är dem som (1) avdelningsföreståndare för matematisk statistik på Chalmers, (2) styrelseordförande för Nationellt centrum för matematikutbildning, och (3) ledamot i Vetenskapsrådets ämnesråd för natur- och teknikvetenskap med ansvar för allokering av cirka en miljard SEK årligen i forskningsmedel.

5) Bland de svåraste är i så fall följande. Jag tycker det är på tok att VR (Vetenskapsrådet) fördelar forskningsmedel utan att på allvar ha befattat sig med de svåra frågorna kring att framtida teknikutveckling inte bara kan komma att bli mänskligheten till enorm nytta utan också till lika enorm skada eller rentav utplåning (ett ämne jag flera gånger snuddat vid härbloggen). För en stor forskningsfinansiär borde det vara en självklarhet att skaffa sig en så god kunskapsöversikt som möjligt rörande vilka områden som har störst och riskfriast potential att bli till nytta, och vilka som är mer riskabla. Jag har drivit denna fråga inom VR, dock (hittills) utan framgång. Tills vidare har jag valt att stanna kvar på min förtroendepost i VR och agera med återhållsamhet i denna fråga i avvaktan på att ett bättre tillfälle skall öppna sig, hellre än att antingen stiga av i protest eller göra mig omöjlig genom att driva frågan alltför monomant.

7 kommentarer:

  1. Ja så är läget definitivt för politiker... Mona har nyss sagt det. Juholt fick nyligen bakläxa på sin egen budget och lika dant är det i alla partier. Inte kanske så underligt då personen generellt i Svensk politik ska ha underordnad betydelse, vi röstar främst på parti. Men det har blivit lite rörigt i och med personvalen. Kanske ser man detta tydligast i Kristdemokraterna där flera personer personröstat sig fram till riksdagen och driver en annan politik än partiet. Kanske är ändå det tydligaste exemplet på avsteg från sin egen övertygelse Fredrik Federley och FRA frågan.

    SvaraRadera
  2. I dessa dagar av snabba och omfattande förändringar av vad samhället vill ha universiteten till är det nog många forskare och lärare inom dessa institutioner som tappar tron - åtminstone lite grand. Men samtidigt är kreativiteten stor att finna vägar att (på ytan) tillgodose det ena av statsmakterna eller andra forskningsfinansiärer ihopsnickrade kvalitetsmåttet efter det andra och samtidigt smuggla in så mycket det går av det man anser vara genuint värdefull verksamhet bakvägen. Så att arbeta i strid med sin övertygelse behöver inta vara antingen utförsäljning (av nöden), dubbelmoral eller kompromiss. Det kan vara list också.

    SvaraRadera
  3. Detta är en mycket viktig fråga, tror jag, för demokratins utveckling. Vi har ju det senaste halvseklet här i väst sett en fantastisk utveckling av yttrandefrihet, meddelarskydd och dylikt i det offentliga rummet, i politiken och i pressen. Detta är guld värt, trots dess begränsning till vår privilegierade del av världen. Men även här borde man kunna gå vidare, och det just i att utvidga yttrandefriheten också till arbetslivet. Dina möjligheter som firad universitetsprofessor är förstås exceptionella jämfört med den medelmåttige anställde i ett privat företag. Min erfarenhet säger mig att man gör bäst i att hålla tyst om kontroversiella åsikter inför kolleger och chefer om man vill behålla jobbet. Dessutom är öppenheten sorgligt outvecklad inom denna sfär. Från styrelsesammanträden till ledningsgruppers möten är samtalen sekretessbelagda och lojaliteten är ett effektivt hinder mot läckor. Vi måste kämpa för ett öppet samhälle, inte bara i politiken, utan också i den största maktsfären, den privata
    företagsverksamheten.

    SvaraRadera
  4. Christian: Den metod du beskriver (och med vilken jag är intimt bekant) inbegriper, som du mycket riktigt säger, list. Men visst finns där ett element av kompromiss också... eller skall vi säga kompromiss mellan list och kompromiss?

    Thomas: Jag kan bara instämma.

    SvaraRadera
  5. Olle,
    Det här inlägget skulle passa finfint även på Humanistbloggen. Du har inte lust att dubbelpublicera?

    SvaraRadera
  6. Lysande Olle! Jag satt på bussen till jobbet (är i Stockholm en vecka) och läste igenom de blogginlägg hos dig som jag inte läst förut och kunde konstatera att det är flera inlägg som skulle fungera finfint även på Humanistbloggen. Kan du inte ha det i åtanke i framtiden, att det går bra att dubbelpublicera? Du kan ju länka till din egen blogg så blir det också ett reklamtillfälle.

    SvaraRadera